#55: Maraton med mera

Denna sommaren har hittills bjudit på många överraskningar. Dels hade jag inte känt mig så bra tränat inför ett lopp som Göteborgsvarvet för två veckor sedan, dels så bemästrade jag mitt första maraton! Låt mig berätta om Göteborgsvarvet först.

Göteborgsvarvet

En härlig och avslappnad känsla infann sig innan varvet. Att för 6:e tillfället få chansen att springa halvmaraton i Göteborg gjorde mig riktigt peppad. Jag kände mig vältränad och sugen på att få ge mig iväg på asfaltgatorna. Det blev ett bra väder under loppet. Annars risk för regn som inte ens uppenbarade sig, utan endast kom en värme likt förra årets torka, efter att jag hade sprungit klart. Då det hade regnat dagen innan var det fuktigt i luft och mark vilket gav helt optimala förutsättningar för en fin tävlingsdag.

Till skillnad från tidigare år höll jag igen hastigheten på första milen och riskerade heller inte att springa in i den berömda väggen alldeles för tidigt. Väggen uppenbarade sig aldrig. Hela loppet kändes härligt och jag njöt av kilometerna som jag sprang på med mina Joe Nimble NimbleToes. När jag kom in på idrottsplatsen, alltså sista 100 meter, kunde jag inte låta bli att le. Från högtalarna hörde jag kommentatorn ropa ”Här kommer Rickard Dahlgren springande – och han får publikens jubel med sig.” Vilken underbar känsla! Sluttiden landade på 01:44:59h! Nöjd så in i Norden.

Att supporten bestod utav min bror Robert gjorde inte upplevelsen av varvet sämre. Anna kom förbi på kvällen och förhöjde stämningen. I efterhand så kunde jag inte vara nöjdare. När jag började min träning för Stockholm Maraton i februari förstod jag inte riktigt hur sant det skulle bli när Göteborgsvarvet blev en ”uppvärmning inför maraton.”

Stockholm Maraton

Dagen innan loppet åkte jag upp med Robert till Stockholm. Vi bodde och åt gott hos en släkting. Det pratas väldigt mycket i löparkretsar om uppladdningen inför en stor tävling. Antal kolhydrater per kilo kroppsvikt tror jag det kallas att en ska tillföra extra i sitt matintag inför. För egen del bestod detta utav hamburgare, pizza, pasta och öl dagarna innan. Snacka om kolhydratuppladdning…

Stockholm Maraton var utmaningen jag hade tränat inför sedan februari så att få den avklarad skulle bli så skönt. Ett maraton är ett maraton och inget halvmaraton. Det var tufft, kämpigt och påfrestande för kroppen – samtidigt med en känsla av lycka. Av att jag äntligen befann mig på startlinjen, i mina NimbleToes, och snart skulle börja springa till tonerna av peppande musik, folkets jubel och hela folkfesten. Även här var Robert suverän support!

I korthet var de första 21 kilometerna sköna och behagliga. Jag hade kollat innan var i kilometertiden jag skulle hålla mig inom för att hamna inom en viss tid men de siffrorna försvann ganska snabbt då jag nästan höll samma hastighet genom hela loppet. Vid 17 kilometer fick jag sällskap av en kvinna då vi höll samma hastighet. Vi hjälpte varandra in i mål med mycket pepp och motivation. Det kändes skönt. Vid kilometer 21 - 30 började det bli jobbigt. Här kände jag av att jag ”endast” sprungit 32 kilometer som längst. Jag kände igen känslan av 30 kilometer men vad som händer med kroppen efteråt var jag osäker på. Så 30 - 40 blev kämpiga. Inte blev det bättre av att regn började falla i spridda skurar för att kort därefter fylla gatornas hålor där vi sprang. Vi löpare bokstavligen talat dröp av regnvatten.

Vid 40 kilometer släpptes en inre spärr. Nu hade jag endast 2 kilometer kvar där jag redan passerat 40 och det gav mig en sådan enorm lättnad. Visst var det fortfarande jobbigt men jag såg ljuset i tunneln – jag såg stadion framför mig. Jag och Lussan (kvinnan jag sprang med) sprang sida vid sida in i mål där vi sträckte upp händerna i luften och jublade över vår prestation! Vi hade fixat vårt första maraton någonsin! Robert fanns där och hejade friskt på mig. Efter att ha tagit mig igenom kön efter mållinjen och ut till allmänhetens vid Danicahallen bjöd Robert på underbar alkoholfri Erdinger (alltså öl). Mina ben skakade men jag var så otroligt nöjd och glad – full av eufori!

I efterhand hade jag helst lagt in ett långpass på just 42,2 kilometer för att förstå känslan av den där sista milen som jag tidigare saknat. Jag känner mig sugen på mer löpning efteråt och då jag har Lidingöloppet i slutet på september finns där en bra morot. Spännande sommar hittills.

/Rickard