#48: Lidingöloppet år 2019 - Utvärdering

För två veckor sedan sprang jag Lidingöloppet. Det sista loppet på löparsäsongen brukar jag se det som. Loppets 30 km var lika tufft som jag förutsett sedan innan och det var verkligen ingen barnlek att ta sig runt. Men jag lyckades. På (personlig) rekordtid dessutom. Första gången jag sprang landade jag på 2 timmar och 57 minuter. Att jag kom under 3 timmar kändes helt underbart! Euforin var total trots mina Forrest Gump-ben efter loppet. Andra tillfället sprang jag i mina Joe NimbleSofttoes från Freefoot där jag lyckades knipa ett personligt rekord (PR) på 2 minuter och avancera till 2 timmar och 55 minuter. Likaså här var euforin total.

När jag nu inför tredje tillfället stod på plats vid starten kände jag mig inte alls lika vältränad som tidigare. Visst, det var sant som min brorsa sa till mig, jag har sprungit nästan varje vecka. Fast inte lika långa sträckor som inför förra loppet. Längst hade jag fixat 15 kilometer trodde jag. Senare när jag verkligen tänkte på det hade jag ju i början av sommaren sprungit 31 kilometer under en väldigt het sommardag. Så potentialen fanns där.

Jag åkte upp med pappa, kusin och farbror. Kusinen och min farbror sprang också och gick i mål tätt inpå varandra – fast i olika startled. Jag valde att springa i Joe Nimble Nimbletoes då mina tidigare Softtoes blivit utslitna och träningen under sommaren hade skett i Nimbletoes. För sockar i skorna valde jag mina underbara Injinji! Jag träffade en tjejkompis jag inte sett på 4 år sedan studierna i Umeå. Jättekul att kunna ses på en tävling tillsammans. Att göra något vi båda har glädje av förhöjde stämningen. Vi sprang de första två kilometerna tillsammans och sedan for jag i väg. Banan var som jag kom ihåg den och jag var nu tacksam att detta inte var mitt första Lidingölopp 30. Vid 8 km hände det som jag trodde skulle äventyra hela min löpning. Jag fick hårda känningar i vaderna. Det kändes som tegelstenar som bytts ut mot vaderna och de gjorde absolut inte löpningen lättare. Däremot kom jag på att denna känsla hade jag känt många gånger tidigare. Att springa på varierat underlag skapar just dessa tegelstenar för mig. Så om jag klarat av att spring såhär förut så bör inte det bli något problem för mig denna gången heller.

Det blev heller inga problem. Jag sprang vidare och tänkte på annat. Visst, Abborrbacken var lika jobbig som vanligt och Karins backe var värst. Jäkla Karin! När jag sprang in mot målområdet kollade jag på klockan och insåg att jag skulle sätta ordentligt fint PR även denna gången. Jag sprang i mål på 2 timmar och 48 minuter – 7 minuter snabbare än förra året! Tjejkompisen kom in på exakt samma tid vilket var grymt imponerande då det var hennes första Lidingölopp någonsin! Jag kände mig totalt slut men också glad över att det har gått så bra.  

Två veckor senare har det blivit några spontana rundor, lite gruppass och promenader. Det känns skönt att få slappna av och inte ha något mål (än så länge) att se fram emot. För tillfället njuter jag av min egen ledighet och springer när jag känner för det. Med det sagt så är mitt sikte fortfarande inställt på maraton år 2019. Jag kommer se över olika scheman för maratonträningen inom kort för att när det väl börjar bli dags känna mig riktigt redo när jag står på startlinjen.

För två veckor sedan sprang jag Lidingöloppet. Med ännu ett starkt lopp i bagaget kan jag fortsätta springa på vägen och anta nya utmaningar på min löparresa.

/Rickard