#5: Asfalt eller grus?

Det var med boken Born to run som jag tror många, liksom jag, fick upp ögonen för barfotalöpning. Ett annorlunda sätt att springa på än vad vi var vana vid. Efter att ha läst boken ville jag ta reda på om de personer som belystes i boken var verkliga eller mest med för läsningens spänning. Självklart var de riktiga och jag började läsa flera forskningsrapporter om just barfotalöpning samtidigt som jag tog man an att läsa flera löparbiografier av exempelvis Scott Jurek (Eat and run) och Dean Karnazes (Ultramarathon man). Dessa böcker inspirerade mig att långsamt tänka mig in i en situation att avstå den traditionella löparskon och låta mina fötter andas fritt.¨ Några år senare, det vill säga 2017, sprang jag Göteborgsvarvet för fjärde gången. Loppet gick sämre än väntat och jag frågade mig själv anledningen till detta. Jag hade ju tränat hyfsat regelbundet, sprungit många kilometer och mil i veckan. Ändå blev resultaten som de blev. När jag innan loppet deltog på mässan fick jag information om just barfotalöpning i och med företaget Freefoot. Med min tidigare vetskap om just barfotalöpning kände jag att detta kanske kunde vara något intressant att pröva på. Frågan var dock: kunde jag springa på annat underlag än asfalt? Jag har läst på flera olika internetsidor om att barfotalöpning helst ska utföras på asfalt och jag minns särskilt flera bilder med människor som sprang barfota på asfalt – i USA. Typiskt, tänkte jag, var det bara i USA som denna typ av löpning fungerade? Nu hade lågan inom mig tänts och jag var fast besluten med att se om jag kunde spräcka min teori eller inte. De erfarna människorna på Free Foot berättade att ”visst, du kan springa på annat underlag än asfalt.”  Idag sprang jag 5.5 kilometer på 28 minuter – på skogsväg, fint grus, grovt grus och asfalt. Inga konstigheter. Jag spräckte min teori och glädjen var total! Äntligen kan jag ge mig ut i olika spår utan att vara rädd för att det finns saker som hindrar min entusiasm. Frågan är: Var ska jag springa härnäst?