#8: Jag är nöjd!

Strömstadmilen är avslutad för i år. Detta var mitt femte lopp i rad och kanske ett av de bästa. Tidigare i år sprang jag Göteborgsvarvet på ca 1 timma och 54 minuter, en prestation som jag inte var helt nöjd med. Visst, somliga kanske önskar att de sprang vid den tiden också men själv var jag inte nöjd med tanke på hur det har gått de tidigare åren. När jag därefter valde att testa barfotalöpning har jag, helt ärligt, upplevt en helt annan löpning än tidigare. I själva löpstegen har jag kunnat fokusera på min hållning, fotisättning och den härliga känslan av att foten verkligen känner markens ojämnhet. Jag har tränat i stort sett varannan dag och däremellan promenerat i den mån att jag har nått över 100 km med skorna på tre veckor. Strömstadmilen var en fröjd. Jag hade inga förväntningar på varken löpningen, vädret eller mina skor. Mitt mål var att genomföra loppet för att se om min träning i mina nya skor hade gett något resultat och omskorna lämpade sig för tävling i denna kaliber. Jag kunde inte haft mer rätt. När tävlingen startade sprang jag med Robert vid min sida som pushade från början i högt tempo. Tror vi låg på 04:10 på första kilometern. Under träningen inför hade jag legat som bäst på 04:30. Det säger en del om hastigheten. Första varvet var skönt och tack vare ett strålande väder blev löparförhållandet mycket bra. Efter tredje kilometern började det hugga till i båda mina vader, men som jag tidigare har erfarat så har denna känsla försvunnit runt sex kilometer. Det gjorde den! Känslan, att använda hela foten, är inte relativ ny, men en helt suverän sådan. När vaderna börjar kännas slipper jag tänka på allt annat och jag kan således fokusera på min löpning. Så vid sex kilometer försvann som sagt känslan av vaderna och det gick bättre att springa. Backarna gick det ovanligt lätt uppför. I med hela foten, tryck ifrån med framfoten och en rak och fin hållning gjorde att backarna inte kändes värre än 10 % lutning. Robert följde med, sida vid sida. Tempot var högt med behagligt. På sista kilometern sa vi att vi skulle springa tillsammans till målet, men att vi också där skulle spurta. Det blev en mycket jämn spurt in i mål. Robert slutade på 00:43:59 och jag på 00:43:58. Spysmaken fanns i munnen men kom aldrig upp. Vilken härlig känsla att avsluta min femte Strömstadmil med nya skor och en riktigt bra tid. Jag klarade av att springa tävlingen utan problem samtidigt som det kändes riktigt behagligt. Målet framöver blir Lidingöloppet (30 km) i september. Fram till dess kommer fokus ligga på att bygga upp fotens muskler och träna mer alternativ träning. Jag ska även till FreeFoot på onsdag nästa vecka och göra en summering med min coach Martin för att höra vad han tycker. Barfotalöpningen har gjort en grymt stor skillnad i min löpning och jag kan absolut inte tänka tanken att byta tillbaka än så länge. Summering: Jag är nöjd!