#28: Leka

Jag tycker om att läsa. Helst är det litteratur som jag kan använda för att min egen vardag ska utvecklas. Sådana böcker handlar (just nu) om exempelvis löpning, rörlighet och mindfulness. Böckerna får mig att fundera på hur jag lever mitt liv och om jag på något sätt skulle kunna leva det annorlunda. Just den där situationen som jag inte riktigt var mig själv i, skulle jag ha kunnat göra den rättvis för mig själv. En av anledningarna till detta intresse är att jag är rätt duktig på att häva ur mig ord och kommentarer som inte passar i sammanhanget. Så istället för att glömma dessa och gå vidare så väljer jag att läsa mig till alternativa sätt för att bättra mig. Igår deltog jag på andra delen av Freefoots löputbildning i Göteborg. Magnus Björkholm gick igenom olika övningar för oss deltagare där majoriteten av övningar hade ett gemensamt tema: ”Lek.” Nu kan det ju kännas konstigt om vi, vuxna människor, ska leka, krypa och rulla runt som barn gör. Faktum är att jag fick insikten att detta var bra för mig. Som vuxen har vi flera färdigheter som barn inte har. Men barn är mycket duktiga på att rulla runt, krypa, kravla sig fram och de som ännu inte kan gå upprätt, strävar just efter detta. Kanske är detta något vi alla bör göra varje dag för att upptäcka att våra bortglömda muskler verkligen får arbeta. För mig i alla fall har jag flera muskler som jag inte använder fullt ut, eller kanske inte ens känner till. Att leka blev ett startskott så att jag kan upptäcka dessa muskler ännu igen.  Martin Blad, min coach på Freefoot, gick igenom många övningar med att just leka och då kändes det som en omöjlighet. Jag som var så icke flexibel skulle plötsligt ner till marken och leka. Igår förstod jag att det var just därför jag skulle börjat med lekandet långt tidigare. Lite som att börja förändra igår. Vissa tillfällen är jag trög i tankarna men bättre att jag kommer på det förr än senare. Efter cirka 30 minuter av markövningar var det dags för att ge oss ut för en löparrunda. Innan jag åkte till Göteborg hade jag tagit en tupplur och, i mitt omedvetna tillstånd, dragit på mig mina Boulderboots (Lems). Väl på tåget till Göteborg insåg jag mitt misstag då jag egentligen skulle ha tagit på mig mina Softtoes protected (Joe Nimble) eller Venado 2.0 (Luna Sandals). Så när jag kom till Göteborg och Freefoot valde jag att köpa nya skor dels för att ha ett par att springa i och dels för att jag verkligen ville ha de splitternya Trailtoes från Joe Nimble.  Så gav vi oss ut i Slottsskogen. Magnus önskade att vi prövade flera övningar för att vi själva skulle finna svaren på vad som hände i kroppen vid just det tillfället. Mycket handlade om var mittpunkten låg i vår löpning, hur andningen fungerade och att springa baklänges (vilket var både intressant och roligt). Som grädden på moset sprang vi en mindre runda i takt efter en metronom för att vi skulle få känna in en jämn rytm och komma in i en takt som passade för barfotalöpare. Metronomen och jag är inte, och har aldrig varit, goda vänner. Från grundskolans idrottslektioner, till lumpen och nu Freefoot. Inget fel med att försöka få upp min taktkänsla, men det är svårt. Samtidigt får jag se det som att jag nu har papper på att jag behöver träna med en metronom för att jag ska bli bättre på det, och i slutändan bli god vän med den. Efter löprundan betalade jag för skorna och åkte hem.  Så, vad har jag nu lärt mig om detta? Jag tror mycket på det som Kay Pollack berättade om, i sin bok ”Att växa genom möten”, att varje människa vi möter är utsänd för att jag som enskild individ ska träna mig på nya situationer. Varje ny människa är min lärare. Om vi inte kommer överens så kanske det finns någonting inom som jag behöver förändra, utveckla eller förstå för att mötet skulle kunna ha blivit mer lyckat. Flera gånger håller jag med då jag, som sagt, är duktig på att säga fel saker vid fel tillfällen. Samtidigt är dessa situationer obekväma för mig. När jag blir nervös försöker jag oftast använda humor för att få tyst på situationen jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Här är en sådan situation där jag lär mig (så småningom) att möta varje ny människa med ett öppet sinne och att inte döma. Mycket av det som Pollack berättar om går även in i Åsa Nilsonnes bok ”Mindfulness i hjärnan” där det beskrivs bland annat hur en situation kan tänkas om i nya perspektiv och där jag kan utveckla min mindfulness.  När jag var på löputbildningen igår upplevde jag samma känsla som vid första tillfället: Jag har mycket kvar att lära. Den känslan kommer jag alldeles säkert känna vid nästa tillfälle också och det är kanske ingen dum idé. Om jag hade känt mig fullärd, hur skulle jag då kunna ta in de nya redskapen jag har fått till mig. Hur skulle jag beskriva min utveckling om jag inte känt någon? Eller hur skulle jag se på nya upplevelser? Förmodligen skulle jag använda mitt tidigare tankesätt och inte göra så mycket åt det.  Jag är med på olika utbildningar för att lära mig nya saker. Jag vill utvecklas, förändras och framför allt må bra för att kunna se framåt. Jag är inte fullärd och det är heller inget jag strävar efter. Det är lite som jag brukar tänka med att ”så länge du har barnasinnet kvar i dig, då är du inte gammal.” Du är den du gör dig till. Vill du utvecklas? Finn sätt för att lyckas med detta men glöm då inte bort att för att ta fram en ny egenskap krävs att du förkastar en gammal. Det är i det stadiet jag befinner mig just nu. Jag kan känna mig osäker i min position för att jag lär mig mycket nytt. Att ta bort en gammal färdighet hjälper min osäkerhet att växa. Samtidigt lär jag mig nya egenskaper vilket förhoppningsvis kommer ge mig ny styrka och mod på sikt. En annan fundering som kommit fram handlar om kort- och långsiktigt tänkande. Kanske är det så att när jag får många nya redskap/verktyg att arbeta med under samma tillfälle så vet jag inte hur jag ska lägga om min träning så att den passar in för ett nytt schema. Flera gånger tänker jag tillbaka på att jag för det mesta tänker kortsiktigt och att det jag lärde mig igår ska genomföras nu, nu eller NU! När jag tänker tillbaka på den tid jag tillbringat med barfotalöpning så har en del av vad jag lärde mig för snart ett år sedan, fastnat nu. Jag behöver, med alla nya redskap, lägga upp kort- och långsiktiga planer för att jag inte ska stressa ihjäl mig och för att jag ska vara nöjd med varje ny dag med dess utmaningar. Då, när jag känner mig lugn, nöjd och avslappnad, kan jag växa genom mina möten med nya lärare och tänka framåt mot ett nytt jag.