#12: Susa fram i mina Soft Toes

Under resan i Dolomiterna bodde vi vackert i Sydtyrolen. I hotell med bastu, inne- och utepool, relaxavdelning och härliga balkonger. Men något saknades… Jag längtade inte enbart efter att komma ut och vandra. Det fick jag möjlighet till nästan varje dag och det blev riktigt uppskattat med många stigar och toppar att bestiga. Jag önskade komma ut och springa. Att få springa i Alperna (Dolomiterna) tyckte jag skulle vara underbart. För att se om där fanns en utmaning i annan terräng än hemma i Sverige. Redan efter första dagens vandring gick jag med vänner längs en liten vandringsslinga som kallades för Mühlen. Denna slinga bestod av rötter, stenar, skogspartier och lite asfalt. Första delen (den till Mühlen) hade en höjdskillnad på 165 meter så den var riktigt tuff att vandra på. Vägen tillbaka, samma väg givetvis, gick mycket snabbare och smidigare utan större ansträngning. Slingan landade på ca 4.5 km. Några dagar efter denna vandringstur kände jag att löparinstinkten började komma krypandes i min kropp och när detta händer då har jag svårt att sitta still och fokusera. Detta känner min familj till (som var med på resan) så från dem hade jag deras stöd. Efter en ganska tuff vandring på torsdagen kom vi hem till hotellet.  Många deltagare gick direkt till baren, bastun, poolen eller annan avkoppling där de kunde vila efter dagens vandring. Inte jag inte. Upp till rummet, byt om till löparkläder och på med mina Soft Toes och ut igen. Tryckte igång musiken (Sonic Syndicate och Hollywood Undead) och löparklockan och började springa. Åh vad skönt! Mitt mål var att fixa Mühlen. Mycket tufft dit men desto lättare på tillbakavägen. Då flög jag bokstavligt talat fram. Mycket att hålla reda på med rötter och berg som hindrade mina annars släta löparspår. Jag råkade inte ut för några som helst problem under löpningen och jag kände mig fullkomligt fri! Att enbart kunna susa fram över stockar och berg gav mig nästan vingar – så skönt kändes det!  När jag kom fram till hotellet var det några som fick syn på mig och frågade mig lite nonchalant: ”Värst vad du är svettig då, har du sprungit eller? (höhö).” Jag svarade att ja, det stämmer. För den äldre generationen känner jag att en semester innebär oftast vila, vila och vila. För min del innebär semester extra fri träning. Så jag förstår varför de blev långa i ansiktena när jag gav dem svar på tal.  Även nästa dag gav jag mig iväg, återigen efter en tuff vandring. Denna gång mötte jag två deltagare i spåret och eftersom jag var på väg hem gick det undan. De hann säga något i stil med (med humor i rösten): ”Är du inte klok?!” Jag svarade kort och gott: ”Nä” och sprang vidare. Att kunna springa med mina Soft Toes vid stigar som jag tidigare hade tagit mina trailskor på, kändes magiskt. Att slippa skavsår, skavanker och andra hinder och smärtor på mina fötter har verkligen blivit en av de främsta fördelarna med barfotalöpning. Förut tyckte jag att jag flög fram på rosa moln med mina (Brooks Glycerin 13), nu susar jag fram med mina Soft Toes – utan större problem. Visst finns det olika uppfattningar om vilka skor vi bör använda till vår fördel mot skador. Jag kan då säga att jag har hittat mina! 2017-07-31 22:16.

#11: Med vandringsskor utan stöd i Dolomiterna

Det tål att säga det flera gånger: Vilka underbara skor jag har fått tag på! Under mina vandringar i Dolomiterna har jag ibland bävat för att snava fel, trampa på stora stenar eller andra hinder som har kunnat försvåra min vandring. Med mina skor från Joe Nimble har jag sluppit undan alla otäckheter under mina fötter. Det var många andra deltagare på resan (totalt 45 stycken) som tittade nyfiket och förvånande på mina vandringsskor. Informationsraden för vandringsresan löd: ”Vi ser gärna att resenärer använder grova skor med rejäl sula. Vandringskängor är det bästa alternativet men då är det viktigt att de är ingångna sedan tidigare.” När jag läste denna text tittade jag ner på mina skor och jämförde. Grova skor? Nix, varken dämpning, stöd eller skydd. Rejäl sula? Tunn som bara den. Gått in skorna sedan tidigare? Räcker 5.5 km på plan promenadslinga… Med andra ord så skulle många människor uttrycka att jag inte var tillräckligt förberedd och att jag för en så här lång resa hellre skulle satsa på vandringskängor som jag tidigare har gått in. För att minimera risken för skador och tja, annat som barfotaskorna (Joe Nimble) inte skulle kunna klara av.  Detta blev då en utmaning för mig. Målet var att analysera hur skorna passade olika terräng, stigar, upp- och nedgångar. I början av resan hade jag på något sätt fått en smäll vid högra hälen. Ingenting som hindrade min takt för att ta mig framåt på stigarna, men smärtan fanns ändå där. Innan varje natt tog vid och det blev dags för att sova utförde jag mitt träningspass som jag hade fått av min coach Martin (Free Foot). När jag efter endast två dagar hade gått med skorna upptäckte jag till min förvåning att smärtan hade släppt och att mina fötter kände sig fullkomligt fräscha och redo inför nya utmaningar. Vilken känsla! Att därefter kunna vandra utan smärta var befriande. Tack vare den stora friheten i skorna kunde mina fötter röra sig fritt och utan någon som helst känsla av instängdhet. De som frågade något nyfiket om mina skor, undrade ofta om jag inte fick skavsår i dem, eller hur det gick när jag stötte på stora stenar. Jag svarade ofta att tack vare den stora friheten mina fötter har i skorna så kan de åka fram och tillbaka hur de önskar gentemot underlaget. Vid för trånga skor uppkommer skoskav och så var verkligen inte fallet med dessa skor. Stora gruspartier fick jag känna av flera gånger, men utan smärta. Det är som jag har skrivit tidigare, ingen skillnad mellan vilka skor du har när stora stenar finns under dig, utan hur du möter underlaget som gör skillnaden. Många frågetecken gav jag svar på och det var många som blev glatt överraskade för informationen. Väldigt kul att folk hade intresse för att veta mer om barfotaskor. Att vandra bland människor vars ideologi bygger på grova kängor med rejäla sulor, är verkligen att sätta två ideologier mot varandra. Om jag nu, lek med tanken, hade fått skoskav så hade jag kanske inte varit lika optimistisk om skorna (och ideologin) och folk hade nöjt sig med att deras skor ändå var bättre på dessa underlag. Med dessa vandringsturer har jag nu bevisat att det inte enbart finns ett par skor i denna stad, hädanefter kommer jag fortsätta använda mina Joe Nimble lika ofta som en annan använder sina Salomon, eller vad som nu passar människan.

#10: Jag valde rätt

Nu är det inte många dagar kvar till jag reser iväg till alperna (norra Italien). Det ska bli en fröjd att få gå i bergskedjan, samt uppleva hur det verkligen känns att gå i mina barfota vandringsskor. I helgen var jag ute på en testpromenad och samma känsla som för mina barfotaskor kom till mig. De satt som gjutet, skon följde min fot mycket bra och jag kunde inte haft en bättre ingång. Med det sagt ser jag verkligen fram emot att testa dem i dess rätta klimat, för att sedan utvärdera dem. Jag kommer således ta med mina Soft Toes, dels för att ha ett par skor att byta om till när jag inte vandrar och dels till löpning. Det finns inte en chans att jag inte kommer ge mig ut på en löpartur. Inte varje dag jag springer i alperna – med barfotaskor, så att säga. Igår gav jag mig iväg på en cykelrunda i skogen, det vill säga MTB-runda, med en kompis. Många hinder konstant framför oss som vi bemästrade med glatt humör. Min första tanke var att återgå till mina tidigare träningsskor för att kunna trampa ner pedalerna. Men efter en fundering valde jag mina barfotaskor. Jag valde rätt. De fungerade (givetvis) som vanliga skor och utgjorde ingen extra smärta för mina fötter. Jag vågar därmed säga tvärtom – de var mycket behagliga som cykelskor (utan att behöva kroka i pedalerna). När det blev behövligt att leda cykeln kunde jag gå rakt som i en vanlig promenad. Hade jag haft cykelskor hade jag sett ut som en 80-årig gammal tant i högklackat (jag besparar er en fysisk bild).  Nästa utmaning kom idag då jag tog mig igenom 13 km med Soft Toes och de tunga vaderna som tidigare skuggat min löpning uppenbarade sig inte förrän efter fem kilometer. Tidigare befann sig gränsen för smärta på tre kilometer, detta blev alltså en förbättring. Mer och mer börjar mina fötter och ben vänja sig vid min löpning och det är en helt underbar känsla. Träningen hemma följer jag varje dag. I början var alla övningar påfrestande och det kändes som ett riktigt tungt pass efteråt. Efter att ha genomfört övningarna i några dagar har mina leder och muskler börjat vänja sig vid mina nya prövningar och det känns som det finns mycket mer att ge. Samtidigt räknar jag varje dag som en framgång. Sedan första dagen har kroppen utvecklats mycket positivt och jag hoppas att det fortsätter så. En annan framgång är med mina Soft Toes där jag har promenerat och sprungit med dem i ca 180 kilometer. Tidigare idag trodde jag att den siffran låg nere på 120… Snacka om framgång! När jag nu reser till alperna kommer det blir svårare för mig att utföra mina övningar, då tiden kanske inte alltid finns där. Mitt fokus kommer ändå ligga på att njuta av de upplevelser jag kommer vara med om och den träning jag lyckas åstadkomma.

#9: Nya utmaningar

Några dagar efter Strömstadmilen hade jag en bokat tid för djupanalys vid FreeFoot i Göteborg (Vegagatan 54). Min coach/mentor Martin gick igenom stora delar av kroppen, främst underkroppen, för att se hur och om min kropp hade anpassat sig till barfotalöpningen. Kroppen hade fortfarande en lång väg framåt för att helt kunna springa fritt och botemedlet för detta kallades för träning, givetvis. Träning i form av ett rörelsemönster som Martin gav mig. Detta mönster bestod utav fyra övningar som alla skulle utmana mina gömda muskler, senor och vridningsmoment med två övningar per dag. Vi satte även upp en planering för nästa tillfälle då fokus skulle ligga på magträning och mobilitetsmönster. Det kändes väldigt bra att ha fått en sådan genomgående analys av en kunnig person som inte enbart förklarade varför jag sprang som jag gjorde, utan också kunde visa vad jag behövde träna på och hur långt jag hade kvar till att bättra på min löpekonomi. Samtidigt som allt detta kan låta som gnat och tjat så fick jag ändå förståelsen att jag hade kommit en lång bit på vägen – med enbart tre veckors träning i ryggsäcken. Jag har, efter Strömstadmilen, genomfört mer än 100 km i mina Soft Toes (Joe Nimble) och klarat av att springa 11 km. De hårda vaderna som jag har fått vid 3 km, menade Martin på att min kropp fortfarande var i anpassningsfasen och att jag också behövde träna upp benens muskler ytterligare. Efter djupanalysen köpte jag även in ett par nya vandringsskor. Förra gången jag var vid Freefoot hade jag sett dessa skor men inte funderat mera på om dem. Fram till nu kände jag, i och med att jag ska vandra i Alperna om en vecka, att det kunde bli en bra investering. Om jag nu ändå tycker så mycket om barfotalöpningen så kunde jag också fortsätta investera inom samma tema. Skorna är inte enbart till för Alperna. I och med att jag tycker om att vandra och gå långa promenader så fyller dessa skor även en större funktion. Tidigare idag gick jag med dem i skogen (måste ju börja någonstans) och ja, det var samma känsla som med mina Soft Toes – hur har jag kunnat gå i något annat förut?? Skorna satt som gjutet, de följde verkligen mina fötter och jag upplevde en helt underbar fri känsla för mina tår. Jag tror mycket på att jag äntligen har hittat rätt med barfotalöpningen. Visst, jag har en lång väg att vandra men att byta över från traditionella löparskor till barfotaskor har varit den största förändringen hittills. Samtidigt uppskattar jag utmaningar som gör mig till en bättre löpare (med allt vad det innehåller) och stärker mitt självförtroende om att jag springer rätt väg för mig.

#8: Jag är nöjd!

Strömstadmilen är avslutad för i år. Detta var mitt femte lopp i rad och kanske ett av de bästa. Tidigare i år sprang jag Göteborgsvarvet på ca 1 timma och 54 minuter, en prestation som jag inte var helt nöjd med. Visst, somliga kanske önskar att de sprang vid den tiden också men själv var jag inte nöjd med tanke på hur det har gått de tidigare åren. När jag därefter valde att testa barfotalöpning har jag, helt ärligt, upplevt en helt annan löpning än tidigare. I själva löpstegen har jag kunnat fokusera på min hållning, fotisättning och den härliga känslan av att foten verkligen känner markens ojämnhet. Jag har tränat i stort sett varannan dag och däremellan promenerat i den mån att jag har nått över 100 km med skorna på tre veckor. Strömstadmilen var en fröjd. Jag hade inga förväntningar på varken löpningen, vädret eller mina skor. Mitt mål var att genomföra loppet för att se om min träning i mina nya skor hade gett något resultat och omskorna lämpade sig för tävling i denna kaliber. Jag kunde inte haft mer rätt. När tävlingen startade sprang jag med Robert vid min sida som pushade från början i högt tempo. Tror vi låg på 04:10 på första kilometern. Under träningen inför hade jag legat som bäst på 04:30. Det säger en del om hastigheten. Första varvet var skönt och tack vare ett strålande väder blev löparförhållandet mycket bra. Efter tredje kilometern började det hugga till i båda mina vader, men som jag tidigare har erfarat så har denna känsla försvunnit runt sex kilometer. Det gjorde den! Känslan, att använda hela foten, är inte relativ ny, men en helt suverän sådan. När vaderna börjar kännas slipper jag tänka på allt annat och jag kan således fokusera på min löpning. Så vid sex kilometer försvann som sagt känslan av vaderna och det gick bättre att springa. Backarna gick det ovanligt lätt uppför. I med hela foten, tryck ifrån med framfoten och en rak och fin hållning gjorde att backarna inte kändes värre än 10 % lutning. Robert följde med, sida vid sida. Tempot var högt med behagligt. På sista kilometern sa vi att vi skulle springa tillsammans till målet, men att vi också där skulle spurta. Det blev en mycket jämn spurt in i mål. Robert slutade på 00:43:59 och jag på 00:43:58. Spysmaken fanns i munnen men kom aldrig upp. Vilken härlig känsla att avsluta min femte Strömstadmil med nya skor och en riktigt bra tid. Jag klarade av att springa tävlingen utan problem samtidigt som det kändes riktigt behagligt. Målet framöver blir Lidingöloppet (30 km) i september. Fram till dess kommer fokus ligga på att bygga upp fotens muskler och träna mer alternativ träning. Jag ska även till FreeFoot på onsdag nästa vecka och göra en summering med min coach Martin för att höra vad han tycker. Barfotalöpningen har gjort en grymt stor skillnad i min löpning och jag kan absolut inte tänka tanken att byta tillbaka än så länge. Summering: Jag är nöjd!