#5 MB Tänk utanför tåboxen sa Åsa.

Blev du varm om fötterna nu? 

Du skulle ha varit med i måndags! Då hade vi samlat tjugo förväntansfulla fötter till en riktigt rolig workshop om fötters naturliga funktion och möjligheter! Åsa - som är rörelsecoach/min Fotcoach ledde kvällen. Och innan vi visste ordet av hade värmen spridit sig i hjärtan såväl som i fötter! 

Precis före starten gick Åsa och jag en rask promenad i kyla och friska Östersjövindar. Vi hade kort med tid men undvek de för långbenta så vanliga älgkliven - och rörde helt enkelt benen snabbare istället.  Med fokus på tårna blev det en het upplevelse  - och jag kunde utan tvekan svara ja på Åsas fråga: Blev du varm om fötterna nu?

Att jag hade tåspridare i  träningsskon (Correct toes - se LÄNK till mitt förra blogginlägg), var definitivt till hjälp denna iskalla dag! Med dem kom en värmande massage jag inte räknat med och det var själva placeringen av tårna - solfjäderformen - som gav tårna möjlighet att arbeta.

Alla tjugo fötterna kom inte lika varma och goa som mina till workshopen, det märktes. Tur att vi hade varma mattor  - och filtar för dem som så önskade att svepa in fötterna i.

Dags att tänka utanför tåboxen!

Dags att tänka utanför tåboxen, uppmanade Åsa oss! Hon vet vad hon talar om. Efter en dyster erfarenhet av utslitna och utbytta korsband fick handbollsflickan lägga ner sin träning och sitt gamla liv. Men med tiden kom nya möjligheter och hon fick lära sig gå och springa på nytt sätt - eller rättare sagt hennes gamla sätt! Som när hon var barn och sprang omkring hemma på gräsmattan i Björketorp!
   Att tänka utanför tåboxen blir inte så svårt när man väl tittar ordentligt på en naturlig fot och dess utspridda tår - solfjäderformen. Tänk om vi alla fick hjälp och möjligheter att väcka upp fötterna och komma ihåg hur det var att springa omkring barfota i barndomens gröna gräs!

Åsa gick till verket. Förklarade stortåns rätta position och påverkan för resten av kroppens hållning och välmående! Ingen tå är för liten för att ha en uppgift - men tänker vi på det när vi väljer skor? Vad är det egentligen som får oss att välja? Stämmer reklamen? Åsa lämnade oss inte ensamma med kunskaperna som strilande som höstregn utan ägnade sen resten av kvällen åt att träna oss i hur vi mjukar upp och stärker våra vänner fötterna  - och låser upp dem där det behövs!
Själv har jag aldrig tänkt i de banorna att fötterna behöver upplåsning men träningen med kilarna förklarade tydligt att det gick. Och vi hade ett fint urval av experter på kroppar i vår lilla samling. Fysioterapeut, zonterapeut, fotvårdare och läkare bland andra! Och jag som Andningsinstruktör kunde överraska både mig själv och de andra när jag med hjälp av andningen fick kraft att komma både ner i knäböj mot marken - och upp igen  - med hjälp av en långsam uuuutandning!

Det är en sak som jag höll på att glömma: Alla satt hela kvällen - utom när vi tränades upprättstående förstås - på stolar. Utom Åsa. När hon satt, var det på huk! En sån där sak som är helt naturlig för små barn, eller hur? Jag har hela vuxna livet tänkt att det beror på att kroppsproportionerna förändras och att jag helt enkelt inte räcker ner! (Hahahaaaaa, låter det nog från somliga nu, men det är helt sant!) Men Åsa menar att det här är något att sträva efter. Träna en liten stund i taget, Använd en bräda, ett par kilar, stenar eller annat som faller sig lämpligt att lägga under hälarna! Är din hälsena för kort? Den kan faktiskt vänja sig. Och det lönar sig, förstår jag på Åsa.

Kvällen var fylld av så mycket lärdom, frågor, skratt och allvar att det är helt omöjligt för mig att minnas ordningen men fotavtrycken kom före fikan i alla fall - för alla utom för Åsa som arbetade med och förberedde våra fotstegsanalyser under tiden. Många tog sig ett varv redan då till att kika på skorna som Åsa lånat med sig ifrån FreeFoot i Malmö för att låta oss prova och sukta efter. :-)

"Det man fokuserar på växer"

Ett vist talesätt satte igång mig: Det man fokuserar på växer! Mer motiverad än någonsin är jag nu att ordna min tid till att träna upp gamla avsomnade funktioner i fötterna. Med ett steg i taget så kommer man fram - det är min övertygelse!

Åsa hjälpte oss alltså att upptäcka och analysera våra fotsteg och bli uppmärksammade på vad som händer när vi år ut och år in belastar samma felaktiga punkter. Istället för de fyra naturliga som fanns med oss i barndomen! Oerhört intressant  - och tar mer än en kväll för att smälta, känner jag! Du kan testa själv när du går våtfotad över ett golv. Pressar hela foten jämnt över underlaget eller ser du olikheter på vänster och höger, fram eller bak? Vet inte om du ser hur olika vi stöder vi som var med? Kan du tänka dig att det får konsekvenser för knän, höfter och hela kroppen?

Kalla höstruggiga fötter blev varma medan Åsa ledde oss igenom massage och träning av ställen - man knappt hade en aning om fanns. Det du ser på bilden är hur man flätar in sina fingrar mellan tårna och sen rör tårna och fotleden i alla riktningar. Prova får du se! En av många värmande övningar.

Det var inte bara fötter som blev varma - hjärtan också - och säkert blir det fler tillfällen för våra fötter att mötas och träna ihop igen! Och du som ännu inte testat - hör av dig till Åsa www.exactmove.se eller till mig på madeleine@tavarlig.se. Eller vilken FreeFootbutik som helst - de har många sorters utbildningar för oss med fotrelaterade problem och tår som inte längre spretar. Butiker finns i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Lyssna och lär känna! 

Här kan du lyssna på Åsa Rylander när hon talar om Naturlig rörelse i podden Hälsohormoner!

I förra veckans blogg la jag in ägaren och grundaren till FreeFoot Magnus Björkholms podd på FLAWD podcast. Har du inte hört den - gör det! Har du redan hört den: Gör som jag och hör den igen! 

Fläta nu in fingrarna mellan tårna och ge dig själv en riktigt värmeupplevelse så hörs vi om en vecka igen!

Glada hälsningar, Madeleine

Andningsinstruktör på Medveten Andning och ute på Fotresa - idag ifrån ett morgonruggigt Köpenhamn.

Du kan hitta mig på Andningpuff - den lilla Facebookgruppen - för en liten daglig puff i rätt riktning!

PS! Länkfärgen är tyvärr nästan osynlig (i alla fall i min dator) - svep med muspekaren över området som det verkar finnas en länk i så blir den synlig!

#49: Genomfört - Hemmaträning 10 veckor

Morgonträningen har pågått under tio veckor och idag har 50 pass genomförts. Ett schema på 5 pass per vecka i tio veckor uppdagades 20 augusti och avslutades idag, 25 oktober. Rutinen har haft sina plus och minus. Plus i kanten för att jag kommer upp ur sängen på morgonen, runt 05:30, för att dels väcka kroppen, dels förbereda mig inför morgonens arbete. Kroppen känns inte längre lika stel som innan och det är jag tacksam för.

När det gäller styrka så är det inget jag har känt av. Visserligen har jag inte fokuserat på styrka utan på rörlighet, balans och magträning. Sedan skulle det kanske ha varit önskvärt med lite fler övningar inom styrkepartiet. Vissa dagar har gått extra trögt särskilt efter en lång arbetsdag + lite sömn = Hellre vila huvudet på kudden än tvinga mig själv till ännu ett pass. Samtidigt är det just detta jag vill åstadkomma. Att ta mig från min komfort-zone och bevisa för mig själv att jag kan lägga upp min vardag – utifrån nya rutiner.

Vad som kommer följa härnäst klurar jag fortfarande på. Jag skrev för ett tag sedan om träningsformen MAQ och att jag skulle följa den i fyra veckor och sedan utvärdera. Det gick inte så bra med den utvärderingen så att säga. Lidingöloppet var i vägen och efter att det loppet var genomfört har jag inte sprungit eller tränat lika frekvent längre. Kanske även jag behöver ta en paus för att resten av livet ska följa med. På min mobil finns flera olika träningsappar – flera vägar att gå för att träna rätt och målinriktat. Möjligheten finns att jag testar något av de passen.

Mina ben börjar irritera sig på att jag endast går promenader på dagarna. Jag tror de vill ut på några löparrundor. I ärlighetens namn vill jag det också. Denna vecka ska passera innan jag kommer snöra på mig mina Joe Nimble Nimbletoes, ta på mig lämplig löparutrustning och ge mig ut i det underbara höstvädret.

Morgonträningen som jag även kallar för hemmaträning, fick jag av min coach, Martin Blad, via Freefoot. När jag först började bygga med övningarna förstod jag hur mycket de skulle komma att hjälpa mig. Nu, ett och ett halvt år senare, har min kropp vant sig vid majoriteten av övningar och behöver nya mål och utmaningar för framtiden. Rörlighet, balans och magträning är viktiga träningsformer som jag fortfarande behöver utveckla. I framtiden genom tyngre och mer invecklade övningar. Kanske dags att pröva träningsapparna… 😊  

/Rickard

#4 MB Vad kan Alice i Underlandet ha med min Fotresa att göra?

Vad kan Alice i Underlandet och Cheshirekatten ha med min Fotresa att göra?  

Allt som påminner min kropp och mitt sinne om att springa gör mig glad för jag ser framför mig hur jag njuter av snabbheten och flytet. Så hjärnan triggar mig att känna att studsa snabbt är mycket viktigare än att massera eller stärka tåmusklerna! Å andra sidan är jag lite lat av mig och då sitter jag hellre än skuttar runt. Jag tänker inte berätta vilket jag gör mest men om jag vill det ena men gör det andra så vet jag att det blir en konflikt i mig och sånt tar på energin. Då vet jag att jag snart hamnar i läget att jag måste istället för att göra det jag vill. Vad vill du? Vart vill du? Det är här katten kommer in. Strax.

Tåspridare = Glädjespridare

 "Du är inte klok", tyckte kära maken, när jag kom ut ur FreeFootbutiken med mina ”tåspridare". Fattar du att en sån där silikonbit säkert inte kostar mer än tre kronor - och så betalar du flera hundra för dem! Vad ska du ha dem till?

Ja, vad ska jag ha dem till?

– “Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?”
– “Det beror på vart du vill komma” svarade katten.
– “Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice.
– “Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa katten.

(Ur Alice i Underlandet – vid mötet med Cheshirekatten.)

Correct Toes hjälper mig att hitta rätt

Det vore inte viktigt alls med de där silikonbitarna - om jag inte hade ett mål med dem. Om jag inte visste vart jag vill komma! För när jag vet vad jag vill brukar vägen uppenbara sig. 

Tänk dig själv att du funderar över det här med styrka och balans. Som när stormen Gudrun for fram över Sverige och alla träd med svaga rötter for huller om buller och orsakade strömavbrott och oreda i landet i veckor framöver! Om du skulle jämföra dig med ett träd, vill du då vara ett träd som står stadigt eller ett träd som faller när det börjar storma? (Fysiskt och/eller mentalt.) Ja, jag gissar att du skulle vilja stå stadigt i livet. I så fall behöver du se till att dina ”rötter” vet sina uppgifter och har utrymme nog att göra vad de ska!

Vart är du på väg, har du tänkt på det? Vem vill du vara och hur vill du vara? Är hela du överens om att gå åt samma håll? Annars skulle man kunna kalla det för konflikt - och det gillar inte kroppen. Eller knoppen. Och då blir den lite svag, både här och där. Jag har märkt det förr - och jag märker det nu. En sak i taget - ett steg i taget - så kommer man fram!

Badkarsfilosofen

I morse när jag låg och njöt i badkaret lät jag tankarna rumla runt helt fritt. Fick för mig att lägga upp fötterna på väggkaklet en stund och studera mina fötter. Tänk om jag skulle fråga mina stortår en i taget: ”Vart är du på väg, egentligen?”

”Åt vänster, svarade vänster stortå utan tvekan.” Visst, den styr ju åt vänster, det kan ju varenda människa med ögon se. Och så frågar jag höger stortå: ”Vart är du på väg då? ””Åt höger naturligtvis”, svarar den då. "Vaddå, naturligtvis? "undrar jag. ”Vad är det för ”naturligtvis” med det?” ”Jamen, du har ju i alla år format mig att sträva åt höger - och ingen vettig varelse vrider sig åt höger om man ska någon annanstans! 

Så medan jag tänker att jag är på väg rakt fram så vrider jag stortårna - som om de skulle gå åt ett annat håll. Noga räknat åt två andra håll! Det kan man kalla inre konflikt! Inte konstigt att jag nu har problem i knän och höfter! Förutom själva foten. Kanske det är det som kallas att ge ”dubbla budskap”? Eller att inte kunna bestämma sig? 

”Jag känner mig vinglig och ostadig – trots mina väl tilltagna fötter.” sa jag till min ”Fotcoach” Åsa Rylander. ”Som om jag har dålig balans, hela jag!” ”Så bra att du har märkt det!” tyckte Åsa. Många som kommer till henne för att få hjälp har inte blivit riktigt medvetna om grunden till obalansen innan hon visar sina ”tricks”.Hon vet hur man blir stark nerifrån och upp och bland det första jag får lära mig är att tårna behöver spridas som en solfjäder för att orka stödja hela kroppen. Stortån ska visa vägen. Så vart vill jag? Är hela jag överens om vart jag ska gå? 

Här har du ett av Åsas många knep: För att försiktigt hjälpa stortån att bli det stöd som den är menad att vara:

Skaffa Correct Toes och använd dem enligt beskrivning. Om du sedan märker att dina stortår fortfarande inte får tillräckligt med stöd för att peka rakt framåt så gör du så här:

1.      Ta fram en diskduk eller liknande - eller som jag gjorde - en svamp med sträv sida.

2.      Klipp till små lagom rektanglar av materialet.

3.      Ta fram något smalt men ej vasst och peta in materialet i hålet vid stortåhållaren!

4.      Testa och titta! Pekar stortårna framåt – dit du ska gå? Det är med stor glädje jag kan berätta för dig att med dessa – noggrant utformade – ”silikonklumpar” så hjälper man fötterna på ett mycket smidigt sätt att hitta sina muskler och rätta funktioner!

Träna lagom – börja nätt och öka tiden lite i taget.  

Med stabila rötter/fötter som får sprida ut sig efter sin naturliga storlek och få starka muskler - och en hjärna som är van att tänka på tårna - blir livet så mycket stabilare! Både fysiskt och mentalt, faktiskt. Du kanske inte tror mig men jag vågar chansa på att det kommer så småningom!

Bland annat på grund av massagen som Åsa visade mig. Den gör man genom att böja stortån och massera mellan den och nästa tå – detta påverkar även andra delar av kroppen som ger rening åt levern, styrka och kraft. Vem vill inte ha det?

Och den där övningen som går ut på att dra sig fram med tårna längs golvet – den gillar jag väldigt mycket för då känner jag direkt hur mina fotmuskler stärks.

Du vill säkert veta mer om hur fötterna påverkar hela dig så lyssna på podden HÄR i länken!  Det är ”Fotarbetaren” Magnus Björkholm - tillika grundare och ägare till FreeFoot - som intervjuas och låter oss förstå det stora med det enkla!

Medan du lyssnar kan du ju fundera lite på den kloka kattens råd, vad Magnus har för mål - och vilken väg du själv vill gå!

På återseende! 

Glada hälsningar, Madeleine 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

FootFreecoachen Åsa Rylander hittar du på www.exactmoves.se och 

FreeFootbutiken på www.freefoot.se)

Tådelarna - Correct Toes - hittar du här https://www.freefoot.se/correct-toes-ll

Mig hittar du på  på Facebookgruppen Andningspuff - för en liten daglig puff i rätt riktning.    Och på min egen sida www.tavarlig.se - vill du mejla mig gör du det på madeleine@tavarlig.se

# 3 MB Fotresa på ålderns höst - är det som att lära gamla hundar sitta?

Är det verkligen höst redan? 

Det är höst nu. Inte bara ute i naturen. En vecka har gått sen förra bloggen och jag har aldrig haft så mycket närkontakt med mina fötter som efter att  jag kom ifrån mitt träningspass i Malmö. Men är jag för gammal för det här, det är frågan!

Studsa! sa Åsa, min coach. Hon hade en metronom-app igång för att få fart på mig och jag satte igång att studsa, precis som hon. Hon har ett sätt, Åsa, som gör att allt känns möjligt, och rätt som det var så studsade jag som en liten gummiboll! Jag är inte säker på att det såg lika förtjusande ut men så kändes det - och det är väl känslan som räknas! Varför ska jag hålla  på och studsa då? Jo, därför att jag vill kunna springa igen en dag. Mina knän, fötter och höfter gillar inte sån aktivitet just nu och det låter som om Åsa har en plan. Ska man lära sig springa så måste man lära sig stå och gå först. Och studsa. 

                                         

Nu kan du tänka dig hur jag barfota  och med nätta steg kliver runt i butiken över "gräs" och sten, med huvudet högt och ryggen rak, uppmuntrad av Åsa. I förra blogginlägget berättade jag om vad som händer om man glömmer att ha en rak hållning! Den som inte fattat innan att kropp och sinne är ett - inte två olika system - kan få sig en rejäl tankeställare. 

Det var en rolig träning och jag åkte hem med mod i blick. Så klart fick jag med mig dessa övningar i hemläxa. Men det är här det börjar gå fel. Vissa övningar slinker med rätt bra medan andra, inte alls. Som till exempel det där med studsen. Visst, jag hoppade upp, men jag landade tungt. Gång på gång, samma sak. Upp som en sol och ned som en pannkaka hade fått ett ansikte. Ingen Åsa - ingen studs! Och någon hel minut i studsläge blev det aldrig tal om. Jag laddade ner olika metronomer till min mobil, ställde in på olika "beat" och så studsade jag för allt vad jag var värd. Men alltid samma sak. Ingen studs! Eftersom jag inte känner mig redo att avslöja min ålder ännu så du får nöja dig med att tänka att jag fått lektion ett i hur det är att försöka att som gammal hund lära sig att sitta.  Det gick helt enkelt inte så bra när "matte" inte var med. Kan det vara så att jag är för gammal? Är jag redan på "ålderns höst" och det är kört? Stannar min Fotresa innan den ens har kommit riktigt igång? 

En riktigt bra coach är bara ett samtal iväg och  jag fick tag på Åsa och hasplade ur mig mitt bekymmer: -"Vad gör jag för fel som inte kan studsa när jag är för mig själv? Hur var det vi gjorde när det gick så bra? Jag orkar inte studsa när jag är hemma!"                                                                                           Åsa förklarade att "beaten" på metronomen stod på 180 när jag studsade med henne. Studsa lätt! Som om marken/golvet bränns. Och tänk på de fyra punkterna under fötterna när du landar. Lätt, lätt.. "                                                                                  Jag väntade inte ens tills vi avslutat samtalet! Jag måste bara veta om det fungerade! Tur för mig att jag har en erfaren coach som tar sig tid att förstå och förklara!  (Åsas hemsida hittar du här: www.exactmove.se. ) Jag kunde studsa och jag kände mig lätt och pigg och som en gummiboll igen! Är jag kanske inte för gammal?

Livet är underbart och alldeles för kort för att slösa bort på sånt som inte är viktigt! Jag är på en Fotresa och jag känner hur hoppet stiger. Ska jag kunna springa igen? Svaret har jag inte men eftersom resan i sig är så rolig så oroar jag mig inte just nu. Istället så har jag nu blivit en förespråkare för "befria foten" bland dem jag stöter på. Och märkvärdigt nog så verkar folk oerhört intresserade och sugna på att testa! Fantastiskt roligt!

Vill du veta hur det gick när jag lagt på luren och jag skulle prova själv? "Passa gärna på när du ändå ska ut och gå så förbereder du dig för att en dag kunna börja springa!" sa Åsa. Så det gjorde jag.!

Klicka här så får du se hur det gick!

Lycka till själv med din studs - och som Andningsinstruktör så kan jag säga dig: Se till att ha din utandning långsam - speciellt när du studsar. (Och medan du kniiiiper.)  Det gör all skillnad i världen, särskilt om du är lite på ålderns höst - och kvinna!

Vill du veta mer om andningen - sök upp mig på Facebookgruppen Andningspuff.
------------------------------------

I nästa blogginlägg tänker jag visa bilder på hur man kan göra för att få de värdefulla "tåspridarna" - CorrectToes  att ge tårna det där lilla extra. 

Måndagen den 29 oktober har vi planerat att träffas ett gäng här i Bergkvara . (Vid kusten i Torsås kommun.) Åsa ska ge oss en tretimmars  workshop och vi ska få lära oss en massa om vikten av att sätta ner fötterna rätt mm! Vi får också våra fotavtryck analyserade  för att bättre kunna förstå vad vi behöver hjälp med! Och en massa annat - som bara Åsa vet - och alla andra inom FreeFoot, förstås. Vill du vara med skriv i bloggkommentaren eller mejla mig på madeleine@tavarlig.se den här veckan helst.

Ha det så gott, tills vi hörs igen! Kram, Madeleine

Här visar coacherna Åsa och Erik mitt nya "mantra": Befria foten!  Omgivna av en massa goa skor!

Du hittar dem på Djäknegatan 5 i Malmö. Facebooksidan  till FreeFoot Malmö hittar du HÄR!

Exactmove.se

#48: Lidingöloppet år 2019 - Utvärdering

För två veckor sedan sprang jag Lidingöloppet. Det sista loppet på löparsäsongen brukar jag se det som. Loppets 30 km var lika tufft som jag förutsett sedan innan och det var verkligen ingen barnlek att ta sig runt. Men jag lyckades. På (personlig) rekordtid dessutom. Första gången jag sprang landade jag på 2 timmar och 57 minuter. Att jag kom under 3 timmar kändes helt underbart! Euforin var total trots mina Forrest Gump-ben efter loppet. Andra tillfället sprang jag i mina Joe NimbleSofttoes från Freefoot där jag lyckades knipa ett personligt rekord (PR) på 2 minuter och avancera till 2 timmar och 55 minuter. Likaså här var euforin total.

När jag nu inför tredje tillfället stod på plats vid starten kände jag mig inte alls lika vältränad som tidigare. Visst, det var sant som min brorsa sa till mig, jag har sprungit nästan varje vecka. Fast inte lika långa sträckor som inför förra loppet. Längst hade jag fixat 15 kilometer trodde jag. Senare när jag verkligen tänkte på det hade jag ju i början av sommaren sprungit 31 kilometer under en väldigt het sommardag. Så potentialen fanns där.

Jag åkte upp med pappa, kusin och farbror. Kusinen och min farbror sprang också och gick i mål tätt inpå varandra – fast i olika startled. Jag valde att springa i Joe Nimble Nimbletoes då mina tidigare Softtoes blivit utslitna och träningen under sommaren hade skett i Nimbletoes. För sockar i skorna valde jag mina underbara Injinji! Jag träffade en tjejkompis jag inte sett på 4 år sedan studierna i Umeå. Jättekul att kunna ses på en tävling tillsammans. Att göra något vi båda har glädje av förhöjde stämningen. Vi sprang de första två kilometerna tillsammans och sedan for jag i väg. Banan var som jag kom ihåg den och jag var nu tacksam att detta inte var mitt första Lidingölopp 30. Vid 8 km hände det som jag trodde skulle äventyra hela min löpning. Jag fick hårda känningar i vaderna. Det kändes som tegelstenar som bytts ut mot vaderna och de gjorde absolut inte löpningen lättare. Däremot kom jag på att denna känsla hade jag känt många gånger tidigare. Att springa på varierat underlag skapar just dessa tegelstenar för mig. Så om jag klarat av att spring såhär förut så bör inte det bli något problem för mig denna gången heller.

Det blev heller inga problem. Jag sprang vidare och tänkte på annat. Visst, Abborrbacken var lika jobbig som vanligt och Karins backe var värst. Jäkla Karin! När jag sprang in mot målområdet kollade jag på klockan och insåg att jag skulle sätta ordentligt fint PR även denna gången. Jag sprang i mål på 2 timmar och 48 minuter – 7 minuter snabbare än förra året! Tjejkompisen kom in på exakt samma tid vilket var grymt imponerande då det var hennes första Lidingölopp någonsin! Jag kände mig totalt slut men också glad över att det har gått så bra.  

Två veckor senare har det blivit några spontana rundor, lite gruppass och promenader. Det känns skönt att få slappna av och inte ha något mål (än så länge) att se fram emot. För tillfället njuter jag av min egen ledighet och springer när jag känner för det. Med det sagt så är mitt sikte fortfarande inställt på maraton år 2019. Jag kommer se över olika scheman för maratonträningen inom kort för att när det väl börjar bli dags känna mig riktigt redo när jag står på startlinjen.

För två veckor sedan sprang jag Lidingöloppet. Med ännu ett starkt lopp i bagaget kan jag fortsätta springa på vägen och anta nya utmaningar på min löparresa.

/Rickard

#2 MB En tåresande historia

En tåresande historia

Så här några dagar efter att för första gången i mitt långa liv äntligen fått fotcoachning måste jag säga att: Det var ett tåresande äventyr! Före mötet trodde jag att början på min Fotresa skulle vara att lära mig att gå. Istället fick jag veta att först måste jag lära mig att stå! Eller rättare sagt – lära känna hela mina fötter.

Med mina vanliga stolta älgkliv stegade jag mig fram genom centrala Malmö i närheten av Caroli City och fann enkelt vad jag sökte - FreeFootbutiken på Djäknegatan 5. Jag kom i god tid och såg många komma och gå – flera med paket under armen på vägen ut. Jag provade mig igenom de flesta av de fina höst-och vinterskorna - och jag blev kär. Den nya mockakängan från Joe Nimble – hur underbar kan en sko vara?! Mina fötter skulle älska mig om jag lät dem få som de ville! Och så himla snygga! Men att köpa skor var inte huvudanledningen till att jag var där – och en varning ringde i huvudet på mig: Skon är viktig men den gör inte hela jobbet! Som jag skrev i förra bloggen så hade jag redan köpt underbara skor från FreeFoot, men elegant nonchalerat det faktum att jag också borde tagit mig tid att lära känna mina fötter. Inte bara slänga på dem ett par skor och lämna dem åt sitt öde.  

Efter att jag fått lite tid att drömma mig bort bland  alla sköna skor svävade Åsa Rylander in i butiken, log stort och snabbt hamnade fokus på mina fötter. Hur mår de, vad vill jag med dem? Några problem? Sen fick jag andas – åtminstone det är jag ju bra på!  Jag fick stå och gå, vicka på tårna och försöka skilja dem åt. Fötterna är inga okänsliga klumpar utan har individuella delar som behöver uppmärksammas då de alla har sina specifika uppgifter! Och en rak och värdig hållning är till för mer än att vara snygg och inte få ont i ryggen! För att bevisa detta gav Åsa mig i uppgift att tänka på de fyra stödpunkterna i varje fot, stå rak men avslappnad och stark. Hon varnade innan hon knuffade till mig i sidled och jag klarade provet. Jag stod så bra och fint, stark i fötterna – och mentalt.

Men allt är inte som jag tror! Inte bara fötter och inte bara skor, inte heller sitter allt i huvudet, som jag ofta inbillar mig. Åsa bad mig återigen att stå stadigt men vrida eller böja på huvudet en aning - och jag lydde strax uppmaningen. Hon knuffade på nytt till mig och det kändes som om jag var på väg att flyga ut genom väggen! Vad hände?? Balans. Eller brist på! Det har med hållningen att göra. Kroppen vill ha koll och bryter man den starka kedjan så tappar man kontrollen! 

Det är därför som vi med älgkliven måste tänka om! Om man inte är älg, antar jag. Det tog vi aldrig upp. (Vet inte om Åsas stora kunskaper innefattar även skogens konung och hans gång?) Däremot skickade Åsa hem lite läxor till mig i form av filmer och annat ”godis” som hjälp för mig att hitta fötterna och deras funktioner igen. Så här sitter jag – och står - och vickar på tårna. Och står - och går - medan jag känner mig fram i balanspunkterna. Och så studsar jag. Jo då! Mer om älgklivande och studs i en nästa blogg, så får vi se hur mycket som har hänt. För nu måste jag gå och träna tårna. 
  Det är verkligen en tåresande historia det här. En fotresa som går rakt igenom hela kroppen! 

             Min coach Åsa bredvid Erik – som  som guidade mig runt bland godsakerna– också coach på FreeFoot.

#1 MB - Hej, jag heter Madeleine och ska snart lära mig att gå!

Hej – jag är ny här och ska snart lära mig gå!

Det är faktiskt svårt att inte ryckas med av sköna miljöer, vackert väder och människor som rör sig lätt och ledigt vart man ser! Men att det skulle gå så långt! Vi känner ju inte varandra än så här kommer min resa mot ett friare liv.

Mina superextralånga semester i Normandie, Frankrike - år 2015-2016 fick effekten att jag plötsligt hör mig själv säga till en expedit på Magasin de sport à Caen - Mondeville | Decathlon: ”Jag ska springa maraton nästa år.” Oj, Vad det jag som sa det? Något inom mig parerade glatt till svar: ”Har man inga mål får man inga lösningar.” Jag – som aldrig sprungit mer än på sin höjd några kilometer, och det var flera år sedan, ska springa maraton. MARATON – det är ju låååååångt, ju! 4,2 mil! 42 195 meter för att vara olympiskt exakt.

Expediten föreslog genast med stor inlevelse att jag skulle anmäla mig till Maraton de la Liberté – Caens frihetsmaraton - nästa år. (Årligt lopp till minne av frihetsdagen - D-day - den 6 juni 1944, länk till nästa lopp kommer i slutet av texten.)  

(Kartan hämtad ifrån https://mybestruns.com/LesCourantsdelaLibert?b=h&details=Y)

Jag hade cyklat och gått längs kanalen flera gånger. Ibland hela vägen från Ouistreham in till Caen och tillbaka hem igen. (Ca 16 km ljuvlig väg.) Och jag och maken hade Pegasusbron, på mitten ungefär, som ett rätt vanligt utflyktsmål. Vi hade också cyklandes tagit oss andra hållet – vägen från Ouistreham längs strandpromenaden förbi alla stora tjusiga villorna och bort mot Courselles Sur Mer. Så vägen var jag i stort sett bekant med – men springa… Maraton! ”Nej, sa jag. Det vågar jag inte lova. Inte nästa år.” Det var för mycket som måste stämma för att jag skulle kunna fixa det. Var jag rädd? Inte räddare än att jag bad att få det bästa de hade för mina fötter och fick med mig Asics (minns inte beteckningen) med riktigt god dämpning så att jag skulle kunna springa långt och länge! Man kan inte säga att jag på något fysiskt sätt var redo för sådana äventyr men den långa vistelsen i Frankrike hade tydligen den effekten på mig.  

Faktum var att jag i det läget inte kunde springa mer än 300 meter – en bra dag. 70 - 100 meter i lite lagom fart var okej. Någon gång jogg-släpade jag mig nästan hela vägen ner till stranden. Gå kunde jag göra hela dagarna men så fort jag lyfte benen från marken blev det svårt. Men maraton ska det bli. 2017. Finns mål – kommer lösning.

Det var här det började – utforskandet av mina krafter. I augusti 2016 – månaden efter – påbörjade jag min andningsresa. Något måste jag ju göra för att få ordning på mig! Jag bestämde mig helt enkelt för att se om det var min andning som stod i vägen och blev på köpet Andningsinstruktör på Medveten Andning. Sen började jag att flyga över stock och sten utan att bli trött. Ja, inte på en gång. Och inte hela tiden. Men det hände! Då och då. Och på några månader hade jag lärt mig att andningen spelar så stor roll att min maximala löparlängd på 300 meter blev 5 km – utan problem! Det var så det blev när allt bara fungerade. Nu är jag i hamn, tänkte jag. Nu är allt möjligt! Hösten gick väldigt bra och jag var tacksam. Började dela med mig av mina upplevelser – vem vill inte dela med sig när något fungerar så bra!? Jag startade Facebookgruppen Andningspuff i januari 2017 och delade – och delar fortfarande - ”en liten daglig puff i rätt riktning” med information, upplevelser och övningar i helt oordnad form till alla som vill lyssna och lära sig om vad en god vardaglig andning kan hjälpa till med.

Mitt liv blev fullt av ”andning” för jag satte igång att coacha, köra webinar, jobba på Kundtjänst/ Customer Service på Medveten Andning, träffade likasinnade och hade ofantligt roligt - och tränade för att bli stark och snabb. Det var härligt – så länge det fungerade! Och i perioder gick det riktigt bra. Men varför bara i perioder? Jag fattade inte. 

Dagen då jag började fatta att mina fötter längtade efter att bli fria

Nu minns jag inte alla detaljer och kronologiskt kan det bli fel om jag försöker så jag avstår. Men i slutet av maj 2017 – precis hemkommen efter en härlig semesterresa, med massor av energigivande springövningar på utandning, i Bryssel, Paris och Normandie - råkade jag på skylten Låt Foten bestämma utanför butiken Fria Fötter, i Göteborg. Gillade det glada budskapet, skorna och den lilla gulliga butiken. Försäljarens vänliga och hjälpsamma sätt hjälpte absolut till för att inte tala om att han – och hela Fria-fötterna-världen – verkade vara så väldigt inne på den viktiga andningen! Dessutom fanns det skyltar om att man kan gå i Fotskola. Sånt vet jag verkar avskräckande på många - för gå kan vi ju – lika väl som andas! Men i mitt huvud var det helt logiskt!  Klart vi kan andas och gå – det handlar mest om hur! Vill man ha kvalitet så får man lära sig det bästa sättet, helt enkelt!

Det blev ingen köp den dagen men ett par dagar senare. Då var jag modig nog att visa försäljaren mina veka, sneda, platta fötter - och han var modig nog att säga att det minsann inte är försent att få dem starka och pigga. Han var specialutbildad på såna fötter, om jag fattade rätt, därför vågade han säga så. Självklart ville jag tro honom! Jag tog på skorna och svävade ut.

Några veckor senare fick jag känna på motstånd ifrån omgivningen: Man måste ha stadiga skor och stöd för fötter som är veka - annars kan man inte springa, stå eller gå utan problem! Det borde jag förstå. Jag – som nu lyssnat på Friafötterförespråkare med god andningskunskap - hävdade att ger jag inte fötterna chansen att utveckla sig borde de ju bli ännu svagare! Det känns ju väldigt logiskt, eller?! Men är man sån att man inbillar sig att levande människor faktiskt inte kan andas- utan måste lära sig - så kanske man går på vad som helst när det gäller fötter också? Kände jag mer än hörde sägas. Men strunt samma, jag är en hårding, vad bryr jag mig om vad obildat folk säger!? De får tro vad de vill! Så glad och stolt vandrade jag vidare i mina grå-gröna fina Joe Nimbleskor. Och tog bort innersulan för bästa känsla. Ska man göra nåt är det bäst att göra det rejält!

Fast forward: Vad hände sen mellan sommaren 2017 och sommaren 2018? De har blivit mycket beresta skor, mina fina gröna! Vi har gått och sprungit på olika platser i Sverige, Danmark, England och Spanien. - Och snart är vi på väg till USA, förresten. Men det har hänt ganska mycket under tiden och jag tänker inte ens på att springa nu. Det är liksom inte läge. Ganska snart efter att mina fötter blev befriade från trånga skor började mitt ”knäckebrödskelett” göra sig påmint. Det knastrade och knakade för varje steg jag tog.  Sen fick jag ont i benen, höfterna, knäna och t o m axlarna - och framför allt - min sneda högerfot verkade bli ännu snedare, plattare och bråkigare. Men - jag uppfyllde i alla fall mitt löfte till mig själv och gick en maratonpromenad 2017. GICK! För jag var inte så pigg att jag kunde springa och det tog sin tid – hela dagen faktiskt. Tack vare sköna skor och medveten andning var jag inte ens trött dagen efter! Men fram och tillbaka har det gått och jag fattade aldrig varför jag då och då hamnar tillbaka på ruta ett! Den här sommaren började bra men slutade med en massa problem. Som om kroppen skriker åt mig att lägga av, börja om från början och göra rätt den här gången! Efter två besök hos osteopat – som rådde mig att aldrig mer försöka springa – och flera veckors vila och återhämtning fattade jag: Det är fötterna som ropar så att det skriker i hela kroppen! De stackars fötterna som fått bära mig i alla dessa år utan minsta tacksamhet från min sida! De behöver uppmärksamhet och tid för att bli starka och friska och får de inte det blir de slitna – och hela jag blir sliten!  

Som en koloss på lerfötter

När återhämtningen gjort sitt kom hjärnan igång Självklart att det är i fötterna det sitter! Jag har ju känt mig så pigg och stark men med mycket svaga fötter får skelett och muskler sig smäll efter smäll. Jag köpte riktiga skor, för fria fötter, visst gjorde jag. Men har jag gjort mina fötter tjänsten att träna dem?  Har jag gått Fotskolan? Nej då, det hade jag inte. Jag har skor för fria fötter men saknar kunskap och träning! Men nu minsann, nu har jag kontaktat FreeFoot och ska lära mig gå igen! Jag ska stärka mina fötter och tänker inte springa förrän jag har lärt mig hur. Och först ska jag lära mig att gå på bästa sätt!

Jag har inte bråttom längre, det måste inte gå fort. Jag låter inte huvudet styra utan med ett steg i taget ska jag gå fram. En tå i taget ska jag lära känna mina styrkor och bli stark från tå till topp! Just nu använder jag mina tådelare (Correct Toes) - ibland på dagen, ibland på natten. Jag mediterar och kommunicerar långsamt och lugnt – och tacksamt med mina tår och fötter och förbereder mig för mer kunskap. På torsdag den 4 oktober ska jag träffa en coach på Free Foot i Malmö! Det ska bli början på min nya starka Fotresa! Och jag bara vet – att med ett steg i taget så kommer man fram! Ända fram! Om fötterna får bestämma! Och vill du så får du vara med på min Fotresa. Jag skriver för att du ska få hjälp på din resa - för alla måste ju inte göra samma misstag, eller hur?

Välkommen tillbaka – och kom ihåg: Att med ett steg i taget så kommer man fram! Förhoppningsfulla hälsningar, Madeleine, på Fotresa genom livet.

Ps! Här hittar du länken till FreedomMarathon, Normandie. - Kanske vill du springa här nästa år?

Min Andningspuff.- sluten Facebookgrupp för den som vill ha en liten andningspuff i rätt riktning.

Och min egen blogg www.tavarlig.se om hur man tar vara på allt från topp till tå.