Leta i den här bloggen

lördag 29 december 2018

#11MB Född att springa? Jag har i alla fall hängt upp stjärnan!

Även om det ser mörkt ut så ska man inte sluta hoppas! Och känns det nu lite mulet och inte alls så där stjärnklart som du skulle vilja - så kan du väl för all del hänga upp en egen stjärna, eller hur? Det gör jag - bland annat genom att läsa en bok. Och genom att bestämma mig för att hoppas kostar faktiskt inget och livet blir så mycket roligare då!

Jag har en tokig fot - eller kanske rättare sagt: Jag har gjort min fot tokig! 

   Hur det gick till vet jag inte riktigt men det har i alla fall fört något gott med sig: Jag har fått en Fot- och Rörelsecoach och henne skulle jag inte vilja bli av med. Jag som var vig som en kanelbulledeg i unga år har stelnat till och blivit mer skorp-lik på äldre dar. Men inte värre än att jag har kunna fortsätta att misshandla mig utan att fatta vad jag höll på med. Gått, stått, sprungit och hoppat hur som helst och i vad som helst - och i princip aldrig tagit hand om mina fötter så där som kloka människor gör. Helt enkelt av tacksamhet och respekt, kan jag föreställa mig. Och för att de är kloka nog att tänka framåt. Vet inte om min frontallob har någon mindre skada eller vad det kan bero på men jag har bara inte tänkt så långt som att jag ska vara vänlig emot dem som bär upp hela mig! Eller att jag kan träna upp mina fötter att bli starka istället för att slänga iväg med dem utan hänsyn till att de har behov. Jaja... som du vet så har jag i höst påbörjat min Fotresa och det ångrar jag inte en sekund. 

Åsa som vägleder och förklarar, coachar och är underbar hittar övningar som ska hjälpa mig att hitta balans och styrka i hela kroppen innan jag börjar springa. Så att jag inte ställer till något igen. Men jag är lite som Lotta på Bråkmakargatan. Jag krånglar alltid till det på något nytt sätt! Här ser du vad som hänt hittills! Hade jag inte haft en stjärna - ett mål i sikte - så hade jag troligen lagt av. Målet är att kunna gå som jag gjorde förr i världen. Med lätthet och glada fötter. 

På tal om det där med lätta fötter. I mina bloggar har jag tagit med länkar till några podcast som jag lärt mig mycket av. Där hörde jag om en bok som heter Born to Run. Nej, det har inget med Springsteen att göra, utan faktiskt något mycket roligare! 

På sidan 214 läser jag: "Man slutar inte springa för att man är gammal,. Man blir gammal för att man slutar springa." Och så pratas det om att löpning är en gren där en 64-åring mycket väl kan mäta sig med en 19-åring! Såna böcker gillar jag.  Om det ligger någon sanning i det. (Finns det liv, finns det hopp även om jag inte hinner träna upp mig så att jag springer om mina pigga barnbarn nästa år så är jag glad om jag märker att det går åt rätt håll!)Och som denna bok - läst av miljoner och åter miljoner  - läggs upp, så är många namngivna från både den kända och okända världen som vet både det första och det sista om naturlig löpning. Christopher McDougall håller hoppets låga brinnande och vi får följa honom och många andra fantastiska människor efter det som står i undertiteln  -Jakten på löpningens själ. Jag har känt hur glad jag blir från fötterna och upp i huvudet när jag läser om till exempel tarahumaralöparna som springer av ren glädje i fler timmar än jag kan hålla mig vaken. I skarpa uppförsbackar på hundratals meter! Jag vill inte förstöra nöjet för dig så hur det går i denna jakt det får du läsa själv men det sägs att miljoner människor fått ett nytt och roligare sätt att röra sig och springa genom denna bok. Min coach Åsa är en av dem! Här hittar du mer om hur FreeFoot och Born to Run hänger ihop. Direktlänk för de nyfikna men tidspressade: http://www.borntorun.nu/


Än springer jag inte - mer om det längre ner. Men här har du min Fotresa i sammandrag.


Fotresan 1  - Hej jag heter Madeleine och ska snart lära mig att gå
Fotresan 2 - En tåresande historia 
Fotresan 3 - Fotresa på ålderns höst - är det som att lära gamla hundar sitta?






Bilden till höger är min tokiga fot. Mellantåns fäste/knoge? har en kraftig svullnad som går rakt igenom foten. = Foten är mycket tjock på detta ställe och det blir svullet när jag springer, går och står - och när jag tränar mina tår. Tyvärr!! För hur ska det gå för mig att lära mig springa om jag efter hela denna höst fortfarande inte kan gå som folk utan att få problem?
  Tänkte att det går väl över men det visar att det gör det visst inte. Snart nytt år och jag känner att jag nu vill lova mig själv att göra NÅGOT för min fot. (Jag veet ju att den så gärna ger tillbaka allt den kan sen! :-) )  Så jag plockade fram ett vitkålshuvud! Bankade det med en mortel, la plast om, la på foten, satte på en strumpa och virade ett bandage omkring och låg fint under natten. Tog av på morgonen - för att inte foten skulle bli som ett russin.
   Tränade enligt Åsas instruktioner och satte sen på vitkålen igen ett par timmar till. Ikväll såg foten mycket bättre ut även om allt under "knogen" fortfarande var mycket tjockare än under alla andra. Den var inte alls så där geléigt svullen som du kanske ser på (de rätt äckliga) bilderna. Svullnaden verkar nu endast vara längre in i foten.

Tycker du att jag är tokig så kan jag trösta mig med att jag är i mycket gott sällskap! Det är Anja Pärssons läkare och fysioterapeut som delar med sig av detta gamla husmorsknep! Här har du länken!

Jag ser mycket fram emot att visa upp resultatet av mitt vitkålsförsök i nästa blogg! Inte bara för vitkålens skull utanför att min inre stjärna lyser på ett par små fötter som i många år älskade att springa fort fort, fort. Ofta barfota över stock och sten, grus och gren. Glada, glada fötter som bar en glad och pigg kropp. Där lyser min stjärna - dit vill jag komma. För som jag minns det var jag verkligen född att springa. Det var då jag mådde som bäst.


Har du något du vill läka - ett knä eller en fot eller något annat som är svullet eller skaver så skriv gärna en rad till mig om hur det går - om du vågar testa vitkålsmetoden! Passar perfekt för såna som jag som gillar att vara tavarliga! :-) Förutom här kan du ju hälsa på - och skriva - i min Facebookgrupp Andningspuff! Där får du en daglig puff i rätt riktning när det gäller din kraftfulla andning! Du anar kanske inte hur stor skillnad den gör för din hälsa och ditt humör!? Och alltid när det handlar om läkning är man glad att man vet det där med andning. :-)

GOTT NYTT ÅR!

Jag önskar dig att 2019 blir ditt bästa år. Det år som du får allt det där gjort som du så gärna vill bli klar med.

Med stora glada varma hoppfulla kramar. Madeleine

onsdag 19 december 2018

God jul och gott nytt nyårslöfte


Såhär innan jul finns det oftast inte en enda tanke på vikten av träning. Nä, nu gäller det att baka och laga mat så att spisen för jämnan hålls varm, köpa julklappar eller annat skoj, och äta av den goda maten som lagats.



När väl nyårsfirandet infinner sig så finns antagligen inte träningsfokus där och nu gäller det att fira in det nya året med nyårsfestligheter, alkohol i goda vänners sällskap och hoppas på att du för en gång skull ska kunna hålla det där nyårslöftet om att börja träna och gå ner i vikt…




Just det, det var ju något som missades där. För att överhuvudtaget börja förändra dig själv kan du inte gå från 0 – 100 på två röda sekunder eller ett löfte som du nyss kommit på. För att förändra sig krävs en gedigen plan redan långt innan. Jag menar inte att du ska bli vegetarian, få anorexia och stänga ute dig från allt och alla. Snarare förbereda dig inför den utmaning som nyårslöftet innebär.




Så innan det blir dags för jul- och nyårsfirande, varför inte passa på att köpa de där löparskorna hos Freefoot du gått och funderat på sedan mitten av juni. Eller anmäla sig till fotskolan respektive löpskolan för en ypperlig start till ditt nya liv. Låt år 2019 bli så bra som du själv önskar. Införskaffa den utrustning du behöver för att nå ditt mål – innan du stolt berättar för vänner, familj, facebook, snapchat osv att ”i år ska jag minsann börja träna.” För att inte tala om BEACH 2019 (hihi). -->


Just innan jul har Freefoot öppet särskilt bra just för dig som vill se en förändring inför kommande år.





Och du, tänk på att alla paket under granen inte behöver vara till andra hela tiden, glöm inte lite grann till dig själv också. 




God Jul och Gott Nytt År

/Rickard


fredag 14 december 2018

#10 MB Jag måste byta ut fotcoach Åsa!



Jag måste göra en förändring! Men måste jag byta ut min fotcoach Åsa? 


Det var ett tag sen jag skrev nu, har ju varit ute på vift länge och skyller på att det tar ett tag att komma tillbaka till normala gängor - och så var det det här med träningen. Ja, du ser själv hur jag ser ut! Död eller avslappnad, det är frågan! Ingetdera är svaret. Förklaring kommer nedan. 

Idag skriver jag till min "buddy" Irene
Vi pratar alla dagar och hon har under detta år fått höra det mesta som finns att veta om mitt liv, mina resor, mina mål och strävanden i livet och förstås allt om mina nya underbara skor från FreeFoot och de senaste övningarna från min "fotcoach" Åsa.  Jag har tur jag som har så många bra människor i mitt liv men ibland kan det köra ihop sig. Som i fredags när jag återigen mötte den kära Åsa - för tredje gången. Vad skulle hon nu hitta på, tro? Jag har tagit det lugnt med träningen och inte stressat på med några övningar. Fick ju en massa "förstförsämringar", som vi säger i andningsvärlden och vill inte känna av såna besvär med värk och svullnader när jag är bortrest. Dock jag har gett mig själv lite fotträning av mild grad samt fotmassage och varit noga med att gå med korta fina medvetna steg, så jag tycker ändå att jag skött mig rätt bra och mina fötter gillar strategin känns det som. 



Grand America Hotel, Salt Lake City, med min kära make och i mina pepparkaksfärgade CityToes. :-)
Var har jag varit den här resan då? Jo, i USA och hälsat på sonen Daniel och hans familj, sett den stora musikalen Savior of the World som de medverkar i och beundrat en del annat av det storslagna och annorlunda de stoltserar med "over there". Som till exempel gigantiska snögubbar, pepparkakshus och chokladtorn som jag skulle kunna rymmas i, vackra snötäckta berg vart man vänder sig och en massa lampor i alla färger som pyntar träd och byggnader. Som att vandra i en drömvärld! 
Är det inte ljuvligt men nyfallen snö på granna granar?
Som i en dröm vandrar jag under alla fina ljusen.
Utsikt över Klippiga bergen från Salt Lake City

Tempel Square, Salt Lake City
Här gick jag alltså med nätta steg med mina JNCityToes genom alltifrån slask till tjock snö och njöt av de mjuka stegen och mina relativt sett nyfunna punkter under fötterna och stortårna. Och dessutom - mockan är fortfarande lika snygg! Men allt gott har ett slut - det har det dåliga också, förstås. Och på sista etappen hem passade vi på att träffas, min fotcoach Åsa och jag på FreeFoot på Djäknegatan 5 Malmö. Och vi körde igång. Det var då jag fattade. Att jag måste BYTA UT  nåt.. 
 - Hur har det gått med träningen?
- Jodå, jag har varit lite försiktig, sen sist.             
- Det var förståndigt.                                              

Och så  pratade vi lite om mina gamla besvär och varifrån de kan ha kommit. Var det väskan jag bar på axeln hela Frankrikesemestern (förra året) som utlöste det onda? Min onda och sen stela axel som blev ett hemskt skevt nyckelben. Och lite prat om mitt tjocka knä - som vare sig doktor eller osteopat kunde hjälpa mig med. Jo, doktorn kunde förstås lova att när knäet är helt förstört så byter de gärna ut det. Hmmm, icke intresserad, kände jag då. Jag vill veta vad som gör mitt knä starkt - inte utbytt mot något ickemänskligt material - eller nån annan människas "reservdel" för den delen! Jag önskar att sjukvården inte var så sjuk(-inställd) utan mer glad och öppen för att framkalla friskhet! 

"Man får önska i den ena näven och spotta i den andra och slå ihop dem. Sen får man se vad man får mest av, sa min visa gammelmorfar Edvard. (Med viss  förändring av ordalydelsen för att inte stöta mig med mina läsare.) 

Sen satte sig Åsa ner - långt ner - i sin berömda knäböj! (Lite avundsjukt såg jag på.) Hon satte sig sen helt ner på golvet, la benen i kors och drog in fötterna emot sig. Vig som en gummigubbe. Jag följde efter. Mer som en gummi... anka, men ner kom jag ju i alla fall. Hållningen, just det. Jag får hundra olika övningar i huvudet! Säger Åsa. Sen sätter hon igång oss: Upp på alla fyra, gunga hit och gunga dit. Ner på rygg, vicka med rumpan, rör på höfterna och upp med knäna och gunga hit och gunga dit. Det var inte illa. Gamlan hängde med och det kändes riktigt skönt. Ledigt flödade blodet igenom min kropp - till glädje och förnyelse, tänkte jag högtidligt.

Men så kom det. 

- Lägg vänster hand på höger knä! (Och sen tvärtom.)

Samtidigt som den övre armen är lite uppsträckt åt sitt håll. Jag tror jag dör. Jag menar det! Jag menar alltså att jag får inte luft. Jag försöker andas men väser så Darth Vader hade varit stolt. Det känns som om jag går i bitar. Hela bröstkorgen och överkroppen runt om är spända till sin yttersta gräns - och det är helt enkelt väldigt dramatiskt! Alldeles nyss låg jag där och skulle bara fälla ut mig lite lätt - och tar det tvärstopp. Allt om andningens och avslappningens stora konst försöker jag hitta i mitt omtumlade för att inte säga skräckslagna inre - och använda. Sakta andas jag ut i smärtan, slappnar av in i det onda, låter mig sjunka ner i golvet med alla delar av mig. Det går. Men Det Gör Förskräckligt Ont - och det VÄÄÄSER om mig! Som om det är en helt omänsklig rörelse! Men du ser själv! Det ser inte omöjligt ut, eller hur?  (Eller vad tycker du, Irene? Jag har väl inte glömt att skicka dig en länk så du får se bilden av denna "berömda" rörelse?)

Det här har INGENTING med fötter att göra, tänker någon del av mig och vill smita iväg. 
Det har gått en vecka sen jag var där och gjorde övningarna, reste mig, kunde andas igen. Lovade Åsa att träna - kände att jag ville - även den dramatiska delen. 

Och ja, jag har tränat, varje dag, mer eller mindre, alltefter som det känns bra. Lite fotgympa, lite tåyoga, lite rumpkrypningar, lite höftvickningar och så... lite Dart-Vaderövningar, förstås. En om dan kände jag räckte till. Och vet du va? Min väsande stämma framkallade lite heshet - inte konstigt med sådana spänningar - men sedan började det röra på sig. Precis som med mitt artrostjocka knä. Det glömde jag säga - det började knaka och braka i det, då för en vecka sedan, när jag skulle visa Åsa hur jag böjer på knäna. Rejält - som ett bullrande åskväder!

Jag tolkar det som om det börjar hända positiva saker nu. Knäet lossnar och Vaderväsandet ger med sig. Min kropp börjar så smått återfå sitt liv och sin spänst. Jag är inte där än förstås - men jag är på väg.  Jag är säker på att jag är på väg!

Jag kom hit till FreeFoot för att lära mig att gå. Det gamla sättet har ställt till stora problem. Men att lära sig att gå har inte bara med fötter att göra! Och Åsa min Fotcoach hon får ge vika för... 


Åsa - min fotcoach - har hittat något som vare sig sjukvården eller alternativvården kommit på. (Jag har ju tagit några rundor  där på de 1½ åren det krånglat.) Åsa min Fotcoach är inte "bara" fotcoach nämligen. Hon är Fot- och Rörelsecoach. Egentligen. Nu börjar det gå upp för mig hur användbar en "fot-och rörelsecoach" är! Och hur lyckliga vi kan vara här i Sverige som har FreeFoot - en Sko- och Rörelsebutik! Det är något helt annat än att bara köpa en sko i en skoaffär - eller att skicka efter en sko på nätet. Det är något för hela kroppen. Och för hela måendet! Jag känner det väl nu - och det här är ju bara början!
Här är det dukat för julglädje - för hela kroppen. 
Pssst! Fråga efter filtsulor! Numera kan jag gå barfota mitt i vinterkylan - i mina CityToes - och mina fria fötter glädjer sig i varje steg! Så ofattbart mjuk och mysig en sko kan vara! 




Glad tredje advent önskar jag dig! Kramar på distans, Madeleine


PS! Kanske vill du också bli fri i din kropp - hör med Åsa Rylander - Fot- och Rörelsecoach. Hon coachar även på distans om du inte bor i närheten.  Hon är en av coacherna på FreeFoot - och hennes eget företag är www.exactmove.se. Och jag är så tacksam att hon tar sig tid med mig. En lovprisning till Magnus Björkholm som modigt kastade sig ut och startade hela det här med Sko- och Rörelsebutik. Jag börjar fatta vidden av det nu! Och du - i hela USA finns inget liknande - min vän Wendy beklagar och jag hoppas hon kommer till Sverige snart och kan njuta av FreeFoots härliga butiker. Allt som är stort och gott har de inte "over there" - så är det bara. Och jag säger som många andra: Borta bra men hemma bäst! /M

lördag 1 december 2018

# 9 MB - Att dela är att äga!

Att dela är att äga! 


Stannar du upp och verkligen ser  - eller bara rusar du förbi? 

Tiden går och ibland hinner man/bryr sig inte riktigt upptäcka allt det fina omkring sig. Det krävs att man stannar upp. Helt. Nu - här i USA - är julpynten uppe och träden glittrar i alla färger inne i städerna men också bland villaområdena utanför varenda knut, nästan. Det ser festligt och härligt ut och det känns att det mitt i denna mörka tid är en ljusets och givandets tid. 
   Igår kväll var vi hembjudna till en familj som vi inte alls kände. En kontakt bara p g a en av döttrarna i Sverige som bjudit hem dem några gånger - och nu ville de göra samma sak och samtidigt lära känna fler i familjen. Dotterns generositet till den familjen för ett par år sedan gjorde att de ville fortsätta generositeten, bjuda in och dela med sig till oss av härlig middag och sällskap. Ingen vet när vi ses igen - eller om.  Generositet har en tendens att smitta av sig - och det gör livet extra spännande och roligt. Vi alla - tre stora hundar, sex vuxna och sex barn och ungdomar samsades och trivdes både högljutt och lite tystare i nåt hörn av det stora huset.

Bland de tystare var jag och mamman i huset. Hon var nämligen intresserad av mina alternativa vägar till hälsa  - och frihet. Vad annars kan man kalla det när man blir fri från sånt som plågat en - än frihet? Nackont-frihet, sömnlöshets-frihet, värk-så-fort-man-vaknar-frihet, stressfrihet, tåfrihet - eller vilken frihet det än är! 

Så vi smög iväg, Wendy och jag, och satte igång att fokusera på att känna våra fyra fotpunkter mot den tjocka mjuka heltäckningsmattan i sovrummet. Vaggade lite fram och tillbaka och kände hur bra det var att känna sig stark ända nerifrån dessa punkter. Hon kollade in tåspridarna och beundrade skorna med de mjuka tunna sulorna och vi pratade, masserade fötter och vred på tår. Vi pratade om hur fötter och spända nackar hör ihop och allt möjligt annat som har med varandra att göra, vare sig man förstår det eller ej. 

Sen la hon sig ner, jag masserade och pratade (Medveten) andning och hon testade olika sätt att tänka, andas och slappna av. Efter nån timme seglade Wendy ner för trappan och jag efter. Hon lycklig för hon kände det som om hon svävade och jag - minst lika lycklig - för att jag hade fått dela med mig. Ja, för jag blir verkligen lycklig av att stanna upp och dela med mig av något som är viktigt för mig. Det är när jag kan dela med mig som jag känner mig rik och vem vill inte vara rik?

Innan vi åker hem så ska jag ta mig tid att stanna upp och gå sakta under de vackert dekorerade träden i staden och njuta av att någon - en hel stad - har bestämt sig för att göra livet lite ljusare och gladare än det annars vore så här mitt i vintern. Så tacksam över fria fötter och glad kropp, medveten andning och stor familj, generösa människor, coachning och lugn och frid och en massa annat. Jag hoppas att jag ska stöta på människor här och där som har glädje av det jag kan dela med mig av så att de får lite mer ljus i vardagen och jag lovar mig själv att jag ska försöka stanna upp lite oftare och bara njuta. För då kan jag lättare ha något att dela med mig av.  Nästa gång - då ska jag ta en bild i stillhet. Och dela. Ljus är glädje, tänker jag - hur man än delar det. 

Den som delar är rik och vem vill inte vara rik. Jag delade fotkunskap och andning och någon annan blev också rik. Det kallar jag flyt - och det kostar ingenting!  Trevlig advent!! <3

#64RD: Addict - Den funktionella skon

Addict - Den funktionella skon Det var i april tidigare i år som jag först fick höra talas om den sko som skulle revolutionera ...