Hej – jag är ny här och ska snart lära mig gå!

Det är faktiskt svårt att inte ryckas med av sköna miljöer, vackert väder och människor som rör sig lätt och ledigt vart man ser! Men att det skulle gå så långt! Vi känner ju inte varandra än så här kommer min resa mot ett friare liv.

Mina superextralånga semester i Normandie, Frankrike - år 2015-2016 fick effekten att jag plötsligt hör mig själv säga till en expedit på Magasin de sport à Caen - Mondeville | Decathlon: ”Jag ska springa maraton nästa år.” Oj, Vad det jag som sa det? Något inom mig parerade glatt till svar: ”Har man inga mål får man inga lösningar.” Jag – som aldrig sprungit mer än på sin höjd några kilometer, och det var flera år sedan, ska springa maraton. MARATON – det är ju låååååångt, ju! 4,2 mil! 42 195 meter för att vara olympiskt exakt.

Expediten föreslog genast med stor inlevelse att jag skulle anmäla mig till Maraton de la Liberté – Caens frihetsmaraton - nästa år. (Årligt lopp till minne av frihetsdagen - D-day - den 6 juni 1944, länk till nästa lopp kommer i slutet av texten.)

(Kartan hämtad ifrån https://mybestruns.com/LesCourantsdelaLibert?b=h&details=Y)

Jag hade cyklat och gått längs kanalen flera gånger. Ibland hela vägen från Ouistreham in till Caen och tillbaka hem igen. (Ca 16 km ljuvlig väg.) Och jag och maken hade Pegasusbron, på mitten ungefär, som ett rätt vanligt utflyktsmål. Vi hade också cyklandes tagit oss andra hållet – vägen från Ouistreham längs strandpromenaden förbi alla stora tjusiga villorna och bort mot Courselles Sur Mer. Så vägen var jag i stort sett bekant med – men springa… Maraton! ”Nej, sa jag. Det vågar jag inte lova. Inte nästa år.” Det var för mycket som måste stämma för att jag skulle kunna fixa det. Var jag rädd? Inte räddare än att jag bad att få det bästa de hade för mina fötter och fick med mig Asics (minns inte beteckningen) med riktigt god dämpning så att jag skulle kunna springa långt och länge! Man kan inte säga att jag på något fysiskt sätt var redo för sådana äventyr men den långa vistelsen i Frankrike hade tydligen den effekten på mig.

Faktum var att jag i det läget inte kunde springa mer än 300 meter – en bra dag. 70 - 100 meter i lite lagom fart var okej. Någon gång jogg-släpade jag mig nästan hela vägen ner till stranden. Gå kunde jag göra hela dagarna men så fort jag lyfte benen från marken blev det svårt. Men maraton ska det bli. 2017. Finns mål – kommer lösning.

Det var här det började – utforskandet av mina krafter. I augusti 2016 – månaden efter – påbörjade jag min andningsresa. Något måste jag ju göra för att få ordning på mig! Jag bestämde mig helt enkelt för att se om det var min andning som stod i vägen och blev på köpet Andningsinstruktör på Medveten Andning. Sen började jag att flyga över stock och sten utan att bli trött. Ja, inte på en gång. Och inte hela tiden. Men det hände! Då och då. Och på några månader hade jag lärt mig att andningen spelar så stor roll att min maximala löparlängd på 300 meter blev 5 km – utan problem! Det var så det blev när allt bara fungerade. Nu är jag i hamn, tänkte jag. Nu är allt möjligt! Hösten gick väldigt bra och jag var tacksam. Började dela med mig av mina upplevelser – vem vill inte dela med sig när något fungerar så bra!? Jag startade Facebookgruppen Andningspuff i januari 2017 och delade – och delar fortfarande - ”en liten daglig puff i rätt riktning” med information, upplevelser och övningar i helt oordnad form till alla som vill lyssna och lära sig om vad en god vardaglig andning kan hjälpa till med.

Mitt liv blev fullt av ”andning” för jag satte igång att coacha, köra webinar, jobba på Kundtjänst/ Customer Service på Medveten Andning, träffade likasinnade och hade ofantligt roligt - och tränade för att bli stark och snabb. Det var härligt – så länge det fungerade! Och i perioder gick det riktigt bra. Men varför bara i perioder? Jag fattade inte.

Dagen då jag började fatta att mina fötter längtade efter att bli fria

Nu minns jag inte alla detaljer och kronologiskt kan det bli fel om jag försöker så jag avstår. Men i slutet av maj 2017 – precis hemkommen efter en härlig semesterresa, med massor av energigivande springövningar på utandning, i Bryssel, Paris och Normandie - råkade jag på skylten Låt Foten bestämma utanför butiken Fria Fötter, i Göteborg. Gillade det glada budskapet, skorna och den lilla gulliga butiken. Försäljarens vänliga och hjälpsamma sätt hjälpte absolut till för att inte tala om att han – och hela Fria-fötterna-världen – verkade vara så väldigt inne på den viktiga andningen! Dessutom fanns det skyltar om att man kan gå i Fotskola. Sånt vet jag verkar avskräckande på många - för gå kan vi ju – lika väl som andas! Men i mitt huvud var det helt logiskt! Klart vi kan andas och gå – det handlar mest om hur! Vill man ha kvalitet så får man lära sig det bästa sättet, helt enkelt!

Det blev ingen köp den dagen men ett par dagar senare. Då var jag modig nog att visa försäljaren mina veka, sneda, platta fötter - och han var modig nog att säga att det minsann inte är försent att få dem starka och pigga. Han var specialutbildad på såna fötter, om jag fattade rätt, därför vågade han säga så. Självklart ville jag tro honom! Jag tog på skorna och svävade ut.

Några veckor senare fick jag känna på motstånd ifrån omgivningen: Man måste ha stadiga skor och stöd för fötter som är veka - annars kan man inte springa, stå eller gå utan problem! Det borde jag förstå. Jag – som nu lyssnat på Friafötterförespråkare med god andningskunskap - hävdade att ger jag inte fötterna chansen att utveckla sig borde de ju bli ännu svagare! Det känns ju väldigt logiskt, eller?! Men är man sån att man inbillar sig att levande människor faktiskt inte kan andas- utan måste lära sig - så kanske man går på vad som helst när det gäller fötter också? Kände jag mer än hörde sägas. Men strunt samma, jag är en hårding, vad bryr jag mig om vad obildat folk säger!? De får tro vad de vill! Så glad och stolt vandrade jag vidare i mina grå-gröna fina Joe Nimbleskor. Och tog bort innersulan för bästa känsla. Ska man göra nåt är det bäst att göra det rejält!

Fast forward: Vad hände sen mellan sommaren 2017 och sommaren 2018? De har blivit mycket beresta skor, mina fina gröna! Vi har gått och sprungit på olika platser i Sverige, Danmark, England och Spanien. - Och snart är vi på väg till USA, förresten. Men det har hänt ganska mycket under tiden och jag tänker inte ens på att springa nu. Det är liksom inte läge. Ganska snart efter att mina fötter blev befriade från trånga skor började mitt ”knäckebrödskelett” göra sig påmint. Det knastrade och knakade för varje steg jag tog. Sen fick jag ont i benen, höfterna, knäna och t o m axlarna - och framför allt - min sneda högerfot verkade bli ännu snedare, plattare och bråkigare. Men - jag uppfyllde i alla fall mitt löfte till mig själv och gick en maratonpromenad 2017. GICK! För jag var inte så pigg att jag kunde springa och det tog sin tid – hela dagen faktiskt. Tack vare sköna skor och medveten andning var jag inte ens trött dagen efter! Men fram och tillbaka har det gått och jag fattade aldrig varför jag då och då hamnar tillbaka på ruta ett! Den här sommaren började bra men slutade med en massa problem. Som om kroppen skriker åt mig att lägga av, börja om från början och göra rätt den här gången! Efter två besök hos osteopat – som rådde mig att aldrig mer försöka springa – och flera veckors vila och återhämtning fattade jag: Det är fötterna som ropar så att det skriker i hela kroppen! De stackars fötterna som fått bära mig i alla dessa år utan minsta tacksamhet från min sida! De behöver uppmärksamhet och tid för att bli starka och friska och får de inte det blir de slitna – och hela jag blir sliten!

Som en koloss på lerfötter

När återhämtningen gjort sitt kom hjärnan igång Självklart att det är i fötterna det sitter! Jag har ju känt mig så pigg och stark men med mycket svaga fötter får skelett och muskler sig smäll efter smäll. Jag köpte riktiga skor, för fria fötter, visst gjorde jag. Men har jag gjort mina fötter tjänsten att träna dem? Har jag gått Fotskolan? Nej då, det hade jag inte. Jag har skor för fria fötter men saknar kunskap och träning! Men nu minsann, nu har jag kontaktat FreeFoot och ska lära mig gå igen! Jag ska stärka mina fötter och tänker inte springa förrän jag har lärt mig hur. Och först ska jag lära mig att gå på bästa sätt!

Jag har inte bråttom längre, det måste inte gå fort. Jag låter inte huvudet styra utan med ett steg i taget ska jag gå fram. En tå i taget ska jag lära känna mina styrkor och bli stark från tå till topp! Just nu använder jag mina tådelare (Correct Toes) - ibland på dagen, ibland på natten. Jag mediterar och kommunicerar långsamt och lugnt – och tacksamt med mina tår och fötter och förbereder mig för mer kunskap. På torsdag den 4 oktober ska jag träffa en coach på Free Foot i Malmö! Det ska bli början på min nya starka Fotresa! Och jag bara vet – att med ett steg i taget så kommer man fram! Ända fram! Om fötterna får bestämma! Och vill du så får du vara med på min Fotresa. Jag skriver för att du ska få hjälp på din resa - för alla måste ju inte göra samma misstag, eller hur?

Välkommen tillbaka – och kom ihåg: Att med ett steg i taget så kommer man fram! Förhoppningsfulla hälsningar, Madeleine, på Fotresa genom livet.

Ps! Här hittar du länken till FreedomMarathon, Normandie. - Kanske vill du springa här nästa år?

Min Andningspuff.- sluten Facebookgrupp för den som vill ha en liten andningspuff i rätt riktning.

Och min egen blogg www.tavarlig.se om hur man tar vara på allt från topp till tå.