#18: Ett fullt genomförbart Lidingölopp

När jag förra året på Lidingöloppet lyckades genomföra tiden på 02:57:00 min var jag mycket stolt över mig själv! Inte enbart med tanke på att jag hade genomfört cirka 10 lopp under sommarperioden utan också för att jag fixade att springa 30 km i terräng. Det var en stor bedrift för mig. Följande veckor efteråt tog jag ut min välförtjänta vila som jag hade saknat mellan tävlingarna. Om jag minns rätt var jag inte ute och sprang på säkert en hel månad. Jag visste med största sannolikhet att jag skulle fortsätta med löpningen, men inte när jag skulle ta mig i kragen igen och ge mig ut i den friska naturen igen. I februari i år fick jag en förfrågan från en av mina kusiner som ville återuppleva det minne vi hade skapat för mer än tio år sedan – att springa Lidingöloppet tillsammans. Jag kände mig ganska tveksam till en början. För det första, skulle jag verkligen klara av att springa loppet igen efter denna långa vila… För det andra så visste jag vad som väntade mig. Mycket träning och en rätt så obehaglig stress inför att loppet kommer allt närmare i kalendern. Där tog jag mig ändå i kragen och valde att anmäla mig för mitt andra stora Lidingölopp i karriären. När jag menar ”stora” syftar jag tillbaka på lite mer än 10 år sedan när jag sprang Lilla Lidingöloppet med distanserna 3, 6 och 10 kilometer. Lilla loppet genomförde jag i fem år tillsammans med brorsan, pappa och mina kusiner. Det var riktigt roligt att få genomföra ett sådant stort lopp tillsammans och känna den underbara atmosfären cirkulera i luften. På något sätt valde jag sedan att ta ett uppehåll från Lidingöloppet. Kanske berodde det på att jag inte kände mig tillräckligt tränad för att gå över i längre sträckor såsom åldersnivån krävde. Möjligt att jag behövde nya utmaningar för att senare komma tillbaka och springa det ”stora” loppet igen. Det senare var precis det jag gjorde. Vad som var nytt för i år var att jag hade börjat med barfotalöpning med skor utan dämpning, stöd eller andra skydd mot ”skador”. Endast tre månader har jag haft tillgodo inför Lidingöloppet för att springa in mina Soft Toes från Joe Nimble. Samtidigt har jag gått på regelbundna löparanalyser hos FreeFoot i Göteborg med min coach Martin Blad. Dessa analyser har hjälpt mig på flera olika sätt genom att jag blivit medveten om hur min kropp fungerar och vad som behövs förbättras för att min löpning ska bli så stark som möjligt. Dessa analyser har även innehållit hemläxa med hemmaträning varje dag för att förbättra min balans, medvetenhet och rörlighet till en nivå jag aldrig ens trodde jag skulle kunna nå. Efter Lidingöloppet har jag fortfarande några analyser kvar så det ska bli kul att se var detta slutar (och fortsätter) för att utveckla mig själv. För några veckor sedan sprang jag 30 kilometer på 02:44:00 och var mycket nöjd med prestationen. Samtidigt visste jag att resultatet för Lidingöloppet ofta kräver att en lägger till 10-20 minuter då sista milen är den tuffaste delen av loppet. Jag åkte upp med pappa som agerade support, Thomas (pappas bror) som skulle springa 15 kilometer och Simon (kusin) som sprang 30 kilometer. Vi sov över i samma gymnastiksal som för tio år sedan. Rätt nostalgiskt. Starten gick för mig vid 13:10 på lördagen och jag befann mig då i startgrupp 5. Med en go och lugn frukost och morgon i bagaget såg jag fram emot loppet. 0-10 kilometer: Precis som när jag sprang Strömstadmilen i juli fanns samma känsla här där jag flög fram genom den skiftande terrängen. Första kilometern är dock alltid ett hinder för att få en bra utgångspunkt för vilken tid en försöker hålla. Då det känns som ett tjurrus i början landade min första kilometer på 7 minuter – för att det var så mycket folk och svårt att ta sig fram. Utöver det så kändes 10 kilometer som en skön uppvärmningssträcka. Att jag dessutom träffade en kompis vid femman i loppet gjorde upplevelsen av Lidingöloppet ännu trevligare. Mina Soft Toes satt som gjutet och jag bokstavligt njöt av upplevelsen att få springa. 10-20 kilometer: Fortfarande väldigt skönt i spåren. Många löpare började gå uppför backarna men jag körde på. Jag har ofta fått höra från min pappa att jag är som en jojo i spåret – jag kan samla krafter ett tag för att sedan koma igen och komma ikapp – särskilt i uppförsbackar där jag försöker springa uppför så ofta jag orkar. När det blev 10 kilometer kvar bävade jag en aning för sista biten. 21-30 kilometer: Med utgångspunkt på 01:50:00h kände jag en mindre lättnad för att jag skulle kunna fixa loppet på 3 timmar. Det tyngsta partiet landade på kilometer 7-2. Abborrebacken var seg men genomförbar. Mina ben gav vika flera gånger och att stanna var tvunget två gånger i loppet. Mina ben värkte och det flimrade för ögonen. Men det fanns något där som hela tiden försökte ruska liv i mig och fortsätta framåt – jag var ju snart i mål. Att få ta sig en öl, vila och njuta av att det skulle vara klart för i år överröste tröttheten. Visserligen gick jag i Abborebacken och Karins backe, men efteråt gick det nedför. Två kilometer kvar till mål och jag bestämde mig för att inte sluta springa – oavsett hur det kändes. När skylten med 500 meter kvar kände jag glädje och lycka. Som en vindpust hörde jag plötsligt folkropet och såg sista lilla nerförsbacken komma framför mig. Då kutade jag i mål och landade på 02:55:47h! Två minuter bättre än tidigare år – och denna gång med barfotaskor på fötterna. Helt otroligt med tanke på att sista milen gick så trögt att ta sig igenom. Efter loppet fick jag mig efterlängtad öl och vila. Även lite massage i Flowline’s tält hann jag med. Under loppet hade jag fått känslan att det hade hänt mina fötter något då det gjorde extraont i hälarna. När jag kom till gymnastiksalen för att undersöka läget såg de ut så här: Inga skador, inga sår och inga konstigheter. Fötterna har verkligen kunna njuta av mina löparäventyr de senaste tre månaderna och en stor förtjänst ligger i att jag började med barfotalöpning via FreeFoot. Nu får jag se vart mina fötter leder mig vidare. Än så länge finns endast Göteborgsvarvet (2018) inplanerat så inte alls samma stress som tidigare år. Efter att kroppen har återhämtat sig blir det dags att ge sig ut på nya äventyr igen. 2017-09-26 07:49

#17: Håll huvudet högt

Vi löpare är nu för tiden, otroligt vana på att hålla koll på vilken utrustning vi och våra löparvänner använder. Vi jämför, analyserar, för statistik och utvärderar för att vår egen placebo ska bli så pass starkt att vi själva tror på att om vi använder just den typen av utrustning så springer vi snabbare. Jag brukar skämta om att jag har satt på trimtejp på min cykel så att den går mycket snabbare när jag cyklar. Förstår ni ironin? Det gäller inte enbart löpare, utan flera olika idrotter, men det tänker jag inte gå in på här. För några veckor sedan avslutade jag läsningen av en bok som heter Tread Lightly (kolla på mitt tidigare blogginlägg för utförligare beskrivning). I denna bok tog författarna upp vikten av utrustning och korrigering av fokus. Istället nämnde de att det ibland kunde räcka med så lite som att hålla huvudet högt när vi var ute och sprang – för att bli en bättre löpare. Att hålla huvudet högt gör att mitt bröstparti höjs, andningen blir lättare och inte lika tung när den får fria luftvägar och axlarna pressas inte uppåt utan sänks ner. Detta motverkar en krumpen ryggrad och löpstil. När axlarna skjuts upp tenderar vi ofta att dra in ryggen mot bröstet per automatik. Genom att ta upp huvudet när vi springer lyckas vi, också här per automatik, att höja bröstet, fria luftvägar, avslappnade axlar och stolt rygg. Då kan vi sträva efter att springa som ett lod (genom kroppen) istället för att lägga vår vikt framåt och förorsaka smärta och tyngd i löparsteget.  Som löpare eftersträvar vi lätta löpsteg med så lite belastning som möjligt. Håll huvudet högt och du kommer inom ett par sekunders medvetenhet märka en enorm skillnad. Istället för att kolla ner på din väg när du springer låter du nu fötterna göra sitt jobb. De är anpassade för att springa och gör det automatiskt. Nu frågar ni er säkert: Ja det låter ju bra, men hur blir det när vi möter på stora stenar på vägen? Denna fråga visar att ni fortfarande tittare ner. Fötterna anpassar sig efter underlaget och slipper leta efter ”rena” partier utan stora hinder. Då får även hela foten arbeta vilket gör att istället för att den får leva i paradiset i täta moderna löparskor så får den jobba och därmed utvecklas. Era fötter kommer tacka er! Idag gav jag mig iväg runt åtta på morgonen. Målet var att springa 15-20 kilometer för att nästa vecka satsa på att genomföra 30 kilometer – inför Lidingöloppet om ungefär två veckor. När jag sprang höll jag mitt huvud högt och kände vilken enorm skillnad det blev på min hållning och min löpekonomi. Plötsligt hade jag inte lika ont längre i mina ben och fötter. Jag letade mig inte fram, jag sprang som om jag inte gjort något annat. När jag började närma mig hemmet kollade jag på min mobil och såg att jag hade fixat 19 kilometer. Bra, då är målet snart klart, då kan jag springa hem. En inre röst sa till mig istället att ”din kropp mår bra, spring”, så jag sprang. Längre än tidigare men på välkända spår för att eventuellt kunna göra om det igen. Visst, vaderna hårdnade vid 16 kilometer men bara det är en stor framgång!  När jag kom hem såg jag att jag hade genomfört mitt mål på 30 kilometer på tiden 02:44:12. Helt otroligt härligt! När jag hade sprungit 20 kilometer för två veckor sedan hade jag kommit hem, druckit massa vatten och legat i sängen i några timmar. Nu däremot kände jag utvecklingen jag har gjort med mina barfotaskor (Soft Toes) och den glädjen jag har återvunnit sedan min tid med moderna löparskor. Visst, jag är stel efteråt, men jag mår bra! Om ungefär två veckor blir det dags för Lidingöloppet och jag känner mig otroligt taggad. Då gäller det att hålla mitt huvud högt och springa som om jag inte har gjort något annat.