#47: Varför är jag inte mer nervös?

Om två dagar startar jag i Lidingöloppet 30 km. Detta blir mitt tredje lopp i ordningen och ett där jag kanske känner mig minst tränad inför. Visst, om jag känner mig själv rätt så tycker jag alltför ofta att jag är otränad medan en annan åskådare skulle hävda motsatsen. Några pass i veckan under det gångna året och en del hemmaträning har det blivit så jag kanske inte ska klassa ut mig själv totalt innan.

År 2017 var året då betydelsen av löpareufori fick en helt ny mening för mig. Tre månader innan loppet hade jag börjat med något jag kom att kalla barfotalöpning via Freefoot. Där och då kändes allt möjligt för mig. Att lyckas skola om mig på tre månader och sedan bevisligen genomföra Lidingöloppet, på inte mindre än 2 minuters personlig rekord från tidigare år, var en oerhört underbar bedrift. Istället för den bitande, ”Forrest Gump”-känslan av styltor runt mina ben som gjorde att jag hade svårt att klara mig igenom de sista kilometerna från 2016 så bokstavligen talat flög jag fram med lätthet 2017. En total skillnad för träning inför loppet, fotkunskap, tåfrihet och möjlighet att lyckas.

Ett år senare är jag mer van vid vad barfotalöpningen har gett mig och vad jag klarar av. Riskerna med detta blir dock att jag tar det alltför lugnt med nervositeten inför loppet. För att göra mitt bästa behöver jag känna en grad av nervositet. Kroppen börjar skaka, munnen blir torr och jag går igenom hur jag ska ta ut backarna, svängarna och de skiftande terräng som loppet erbjuder. Någonstans inom mig finns ändå denna känsla, men det börjar bli dags att plocka fram den.

Som vanligt har jag inga större förhoppningar på tid för loppet. Förutom att springa under tre timmar. Jag vill att min löpning brinner av glädje, lätthet och motivation och det är så jag kommer utgå ifrån. Flera löpare jag träffat i banan har gått in i sig själva och blickar framåt. Men utan att fokusera på sina medlöpare. När jag är glad pratar jag – med vem som helst – oavsett var jag befinner mig. Oftast möts jag utav glada löpare som blir inspirerad och inspirerar. Det är en go känsla med sådana här lopp som täcker cirka 40 000 löpare. Att vi alla har löpning gemensamt gör att detta evenemang blir något speciellt. Ett evenemang att komma ihåg.

Oavsett slutresultat så är jag både glad och tacksam för att jag i början av sommaren tog mig i kragen och sa till mig själv att jag minsann ska genomföra Lidingöloppet i år igen. Jag kanske inte känner mig lika vältränad som tidigare år – men så sa jag faktiskt förra året också. Sluta klaga på det jag inte hunnit med och beröm det jag klarat av så kan jag använda mig utav det och glädja andra. Jag kommer njuta av stunden tillsammans med alla andra löpare när startskottet för loppet sätts igång och tjurruset löper amok. Det är en mäktig känsla och särskilt den ser jag nervöst fram emot.

/Rickard