#22: Fokus på fötter i rörelse

Igår kväll hade jag privilegiet att medverka som deltagare på en föreläsning/workshop genom FreeFoot. Kvällens värd var Born To Run Scandinavia (www.borntorun.nu) som bland annat ägnar sig åt rörelseträning och mycket annat. Mannen som höll i föreläsningen heter Gourgen Gevorgyan. Kvällens tema var ”Fötter, skor, rörlighet och löpning”. Ett stort och brett ämne som innehöll många delar av kunskap. Med stor passion för sitt ämne och en enorm kunskap berättade Gourgen om hans upplevelse med löpning och hur han själv kom att bli en löpare. Med en kandidatexamen i Idrottsvetenskap inriktning Biomekanik i Göteborg blev det enkelt att förstå hur han kunde applicera sin kunskap på just detta område. Gourgen förklarade med stor professionalitet matnyttiga kunskaper kring löpning, kroppens rörlighet, balans, funktion med mera. Samtidigt lät han oss deltagare vara med i samtalet genom att ofta fråga oss ”hur det kommer sig” och även låta oss ta upp egna personliga reflektioner för att i nästa skeende förklara hur det kan vara, inte hur det bör vara. Det blev en mycket givande kväll med mycket information att mätta. Men framförallt ett rätt steg i rätt riktning för vår egen självkännedom om vår kropp och dess möjliga funktioner. En av många lärdomar om våra fötter, handlar om var vår tyngd befinner sig på foten och vad detta kan leda till men också hur tyngdpunkten kan utvecklas. Otroligt mycket information vävdes in i den 90 minuter långa föreläsningen. Efteråt önskar jag nästan dock att föreläsningen skulle vara längre. Vi deltagare, räknat till sex stycken exklusive FreeFoots VD Magnus, fick göra flera olika tester för att se var vi befann oss i vår utveckling. Vissa hade kommit längre än andra medan andra var gröna inom området. Oavsett utveckling så blev denna föreläsning en varm sådan, som uppmuntrade till just utveckling och förmågan att ja, du kan faktiskt lyckas. Det blev mycket skratt under kvällen som bidrog till en behaglig och bekväm stämning. Vad jag tyckte var extra intressant var att Gourgen vävde ihop både rörelseanalyser och fotens funktioner i samma föreläsning. Tack vare rörelseanalysen med Martin Blad och Fotskolan med Niclas Palmér kände jag att allt inte var helt nytt, vilket för mig blev en trygghet när jag utförde övningarna. Jag visste helt enkelt vad de gick ut på och hur de skulle utföras. Min egen utveckling började när jag satte igång djupanalyserna med Martin Blad för lite mindre än ett halvår sedan. Fram till nu har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv och den kunskapen jag har fått till mig är jag otroligt tacksam för. Om det inte vore för Martins entusiasm i starten av min utvecklingskurva så hade motivationen inte funnits där på samma sätt. Med Niclas Fotskola fortsatte motivationen att vara på topp för att jag kan bli ännu bättre på det jag gör. Freefoot har många föreläsningar och workshops som är gratis och mycket lärorika. Får ni möjlighet att deltaga och besöka dem så tveka inte! Professionell och inspirerande personal med bred kunskap om området skapar en gemytlig stämning i butiken och för ditt intresse att lära dig mer. Ni hittar dem på FreeFoot eller på Facebook: FreeFoot Göteborg. I slutet av föreläsningen passade Gourgen på att slå ett slag för utbildning inom Born To Run. Jag kände direkt, rätt uppenbart om ni känner mig, att detta var något för mig att fördjupa mig inom. Där väcktes även tankar på att utbilda mig inom löpteknik med tanke på min bakgrund med en kandidat i idrottsvetenskap. Den som lever får se.  En liten, men ack så viktig detalj i föreläsningen var att Gourgen inte fokuserade på barfotalöpning som enda utväg, utan mer om vårt rörelseomfång och vår individuella förmåga att röra oss framåt. I sådana här situationer blir det oftast att föreläsaren pratar extra starkt om ett ämne men kan då inte tänka utanför boxen om vad som känns rätt för andra utan enbart om den själv. Gourgen tog upp många skillnader mellan moderna skor och barfotaskor men höll informationen samtidigt lagom objektiv med visst tryck på att vi klämmer ihop våra fötter i moderna skor till skillnad från barfotaskor. Det ska bli spännande att se hur mycket utbildningen inom BTR (Nivå 1 och 2) kommer att innehålla och vad den kommer att ge. Föreläsningen gav ett axplock av ett större ämne men kändes samtidigt som ett bra verktyg för framtiden.

#21: Fotskola

Under tre onsdagar har jag och min fästmö Anna deltagit i en fotskola via Freefoot i Göteborg. Skolan har haft ett stort fokus på att vi deltagare ska lära känna hur våra fötter fungerar och reagerar vid ovana situationer, som att stå på ojämna stenar eller att vrida och vända på foten så att dess rörlighet maximeras. Deltagarantalet räknade till sju personer inklusive instruktören och fotspecialisten Niclas Palmér. På ett professionellt, roligt och intressant sätt lärde han oss olika övningar att själva göra hemma för att lära oss mer om våra individuella egenskaper. Inför nya utmaningar brukar jag känna mig ödmjuk och väljer att inte ha för höga krav på vad jag kommer att lära mig. För mig ligger inte vikten på att ständigt pressa sig mot nya svårigheter – ibland måste en stanna upp och fundera på sådant en redan vet för att nästa trappsteg ska skymtas på vägen. Denna fotskola innehöll många delar som jag var van vid men också en hel del nytt material som jag med glädje kommer ta del av i min egen hemmaträning. Att bli vän med sina fötter må låta konstigt men viktigt. Vi använder fötterna till att gå. Varje dag. Att vi inte tränar dem såsom vi tränar andra muskelpartier är nu efteråt ett under för mig. Visst, de får träning när vi går med dem men även fötterna behöver värme och behandling för att hålla oss uppe livet ut. Övningarna hade ett helhetsperspektiv som inkluderade att ta hand om foten på många olika sätt och att bli varse om våra ben och muskler i foten.  Det finns alltför många människor som har ont i sina fötter på grund av allt för många orsaker. Att ta hand om sina fötter skulle kunna vara en första prioritet för människor istället för att fokusera på nya skor, inlägg osv. Nu säger jag inte att detta gäller just för alla, men i det jag pratar om finns en sanning. Det är upp till varje individ att känna efter själv om den vill ta till sig det jag skriver. För den som känner att den skulle vilja lära sig mer om sina fötter rekommenderar jag att besöka Freefoot i Göteborg (Vegagatan 54) och prata med Niclas, Martin eller Magnus. Där finns även att köpa Correcttoes som hjälper till att hålla isär tårna från varandra och skapa mycket starkare fötter. I moderna skor får våra fötter inte plats och kläms ihop. Gå i sådana skor under flera år och dina fötter ser ut som skor även utan skor på. Med Correcttoes (http://www.freefoot.se/correct-toes-ll) får fötterna möjlighet att bli fria igen. Dessa kan du ha på dig varje gång du ska gå någonstans, i eller utan skor. Fotskolan avslutades med en individuell analys där deltagare och instruktör möttes och utvärderade hur skolan hade varit för individen, motgångar/medgångar med övningarna och andra frågor. Att få möjlighet till en personlig stund med Niclas var faktiskt guld värt då jag som deltagare kunde prata fritt om vad jag tyckte och kände. För min del blev fotskolan en del i rätt riktning för att bli varse om min kropp. Starten hade djupanalyserna med Martin Blad gett mig och fotskolan klev in som nummer två att lära känna mig själv. Alltså bra att komplettera detta båda utbildningar.  Jag hoppas att det kommer flera sådana här skolor/utbildningar som inbjuder till deltagare att lära känna sig själva och utan att behöva tillbringa tiden på gymmet. Att kunna få göra övningar hemma sparar tid, kostnad och planering. Kika gärna in på Freefoot för utbildningar, skor och annat nyttigt för kroppen och särskilt dina fötter.

#20: Aldrig mera ont i foten!

Efter ungefär tre månader har mina löpanalyser via FreeFoot kommit till sitt slut. Det har varit en fantastisk resa från början till nu som jag skulle vilja dela med er. Det är svårt för mig att tänka tillbaka på hur jag sprang och gick tidigare med vetskapen om vad jag kan idag. En helt otrolig skillnad har min kropp genomgått helt enkelt. Hela upplevelsen började egentligen när jag bokade en gratis rörelseanalys (värde 595 kr) via FreeFoot i Göteborg (Vegagatan 54). Då mötte jag Martin Blad, som senare kom att bli min coach, en oerhört professionell, mångsidig och kunnig coach som ständigt hade full närvaro för personen han hjälpte. Efter rörelseanalysen valde jag att påbörja löpanalyser uppdelat på 10 tillfällen för att verkligen förstå mig på min kropp, och särskilt mina fötter, samt för att få en bra grund till vad som kallas barfotalöpning. När jag tänker på det i efterhand så hade jag antagligen inte klarat av såhär mycket utan den kunskapen som jag faktiskt har genomfört idag. Det är inte smicker, det är sanning. Martin böjde och drog i min kropp i början för att se var jag befann mig i kroppens elasticitet och rörelse. Därefter gav han mig flera övningar som jag skulle genomföra hemma under några veckor.  Dessa övningar var inte att leka med. Tuffa var de, redan från början. Jag hade några dagar där jag funderade mycket på vad jag hade gett mig in på. När jag efter flera dagars träning upptäckte att hemmaträningen började ge resultat började jag även förstå varför jag gjorde övningarna. Tanken var först och främst att öppna upp i min kropp så att den inte höll sig så spänd som den tidigare var – och därigenom tänja den så att min hållning och löpning kunde bli smidigare.  Under analyserna gick vi igenom flera övningar. Martin var mån om att fråga mig hur tidigare veckans övningar hade fungerat och om jag hade någon respons på smärta/känningar eller positiva/negativa känslor. Vi höll kontakt via mail och sms (och gör det fortfarande) för att jag som individ ska kunna förmedla mina känslor för övningarna eller om jag har frågor om dem som han sedan kan svara på. Vi var ute i skogen och ”lekte” vid ett tillfälle. Det var riktigt roligt att få använda naturens naturliga miljö till träning. Behovet av ett gym har helt enkelt inte funnits i mina tankebanor. Jag uppskattar kroppsträning och den träning vi kan utföra utan att dels behöva befinna oss på exempelvis gym och andra arenor, och dels utföra med den egna kroppen. Då mår jag som bäst. Rörelseanalyserna handlade väldigt mycket om detta, att kunna frigöra sin kropp och på så sätt leka med kroppen så att den blir mer rörlig och undvika spänningar. De övningarna vi gick igenom var, som tidigare sagt, tuffa. Det krävdes att jag varje dag lade tid för varje övning för att få ut en kvalitet av övningen. Alltså att jag inte gjorde passet så snabbt jag kunde utan så bra jag kunde. Där kom effekten av träningen. Under analyserna började jag se mönster från de övningarna jag fick i början till de andra Martin gav mig senare. När Martin märkte att jag hade utvecklats på flera plan så började vi lägga ihop flera övningar till serieschema för att ”leka” ytterligare med kroppen. Det blev ett roligt och minst sagt intressant sätt att träna kroppen på. Träning behöver inte vara tungt och påfrestande. Gör den till en lek och känn efter vad din kropp klarar av så blir du dels mer harmonisk i kroppen och dels slappnar du av på ett annat sätt. Dessa analyser har hjälpt mig att inse att kroppen är så mycket mer än en transportmaskin som går/springer från punkt A till punkt B. Under tiden som analyserna har tagit fart så har jag även tränat med barfotalöpning. Från att ha börjat från början med promenad och lätt löpning på 1.5 km så stegrade jag successivt uppåt till 2.5, 4, 5, 7, 9, osv ända upp till 30 km! Jag lärde mig i varje pass hur mina fötter reagerade med barfotaskor och mina fötter är idag mycket, mycket starkare än vad de tidigare var. Att dessutom kunna få dela mina lärdomar och upplevelser här på Funbeat (och Facebook) har varit jättekul för att jag har fått andra att se alternativ till moderna träningsskor.   Ungefär en månad efter att jag påbörjat analyserna sprang jag Strömstadmilen och det kändes som att jag verkligen flög fram. Jag kunde då inte riktigt förstå vilken skillnad analyserna redan där hade gjort för skillnad. Andra utmaningen blev vandringen i Dolomiterna där jag valde vandringsskor från Joe Nimble istället för alltför bekväma vandringsskor med stöd. Fötterna mådde som fisken i vatten – helt underbart! Sista utmaningen fram till nu, Lidingöloppet 30 km, är jag mycket nöjd med. Att jag förutom lyckades springa hela loppet utan att få ont i fötterna, inga skador efteråt och dessutom fixa PR på två minuter sedan förra året är för mig helt fenomenalt! Jag säger det igen, jag trodde aldrig jag skulle uppleva en sådan här känsla igen.  FreeFoot har ett motto som lyder: ”Aldrig mera ont i foten.” Det är så jag känner idag, och det känns så bra!  Inom en vecka kommer jag gå en fotskola via FreeFoot i Göteborg. När jag ändå har lärt mig så mycket om min kropp och särskilt mina fötter från Martin Blad så vill jag fortsätta lära mig ännu mer genom ny utbildning. Det ska verkligen bli jättekul att få in ny kunskap och att Anna (fästmö) följer med ser jag som ett stort plus! Någonstans finns en dröm om längre distanser mot maraton och ultra och med tanke på hur jag mår idag och vad jag åstadkommit på så kort tid så är den drömmen inte långt bort. Barfotalöpare behöver oftast två års uppbyggnad innan den är ”fullärd.” Visst, fullärd blir jag aldrig, men två år är ändå nödvändigt. Under denna tid vill jag experimentera med min löpning och lära mig så mycket som möjligt.   Så till dig som sprungit länge, eller precis börjat din resa, tveka inte på att ge barfotalöpning en chans. Boka då en gratis rörelseanalys via http://www.freefoot.se och upplev ett annat sätt att springa på. Aldrig mera ont i foten!

#19: Utbildning skapar utveckling

Ibland infinner sig en typ av omedveten vila i min kropp. Den uppkommer oftast när jag har genomfört en stor prestation och när jag låter kroppen vila från träning. Min omedvetna vila är alltså inte en medveten sådan. För att förklara det närmare så kan jag uttrycka det så här: När jag hamnar i denna vila skulle jag vilja kalla den för dvala där jag lugnar mig själv och inte sätter upp några nya mål att kämpa mot. Detta gör att jag blir helt avslappnad men också aningen omotiverad till nya utmaningar som att ge sig ut i spåret och springa några kilometer. Vad jag behöver är att sätta upp nya mål, med utmaningar som ger mig tillfredsställelse och som därför väcker min kropp till att fortsätta utvecklas. Just utveckling är en viktig faktor i våra liv. Utan utveckling kommer vi inte framåt i våra liv och vi upplever tristess och depression som alltför synliga monster. För att lyckas med utveckling krävs utbildning. Nu frågar ni er vad jag menar med detta. Låt mig uttrycka det såhär: Livet kan ses som en enorm utbildning där: 1.     Du genomgår olika delmoment i livet 2.     Du prövar dig fram tills att du lyckas 3.     Du har själv möjlighet att byta inriktning hur många gånger du vill När du ger dig själv chansen att misslyckas så lär du dig hur du har gjort och hur du inte ska fortsätta göra. Nästa gång lyckas du – och utvecklas. Hela denna process kallar jag utbildning. Våra liv består utav utbildningar. Vi börjar alla på samma nivå som nyfödda och därefter börjar vi utveckla beteende, förmågor, kunskaper och färdigheter. Vi når olika långt beroende på våra grundläggande och yttre förutsättningar som finns runtomkring oss. Dessa kan exempelvis vara motiverande föräldrar, vänner, och viljan att lyckas. Det finns således andra faktorer men detta är högst individuellt. Hur högt vi når beror på oss själva. Visst, vi kan få guidning för att nå högre än vad vi tror att vi klarar av (genom coacher, mentorer, lärare etc.) – men det är vi själva som utför utmaningarna för att lyckas i vår utbildning. Vi kanske aldrig blir fullärda men det behöver inte vara en negativ aspekt. Vi kan däremot använda det vi kan och hjälpa andra lyckas, utbildas och utvecklas till oanade nivåer. Ibland behöver vi stanna upp och se oss omkring för att fundera kring vårt val av utbildning och om det finns något annat som ger fler utmaningar.  När jag för några år sedan läste Idrottsvetenskap vid Umeå Universitet studerade jag stenhårt för att lyckas med tentor och inlämningsuppgifter. Jag lärde mig mycket – genom att misslyckas om och om igen. Jag studerade för att klara prov men ofta blev inlärningsmetoden en ytlig sådan, till en nivå att jag inte alltid kom ihåg vad jag hade lärt mig. Livet är en utbildning. Vi lär oss genom att misslyckas och utvecklar en djupinlärning för att undvika att misslyckas igen. Efter en tentamen behöver vi förstå att det vi har lärt oss inte enbart ska stanna i det rummet eller försvinna nästa dag. Genom djupinlärning får vi kött på benen inom vårt valda område och utvecklas omedvetet till starkare människor. Med anledning av temat utbildning så hittade jag för ett tag sedan en bild i mitt bildarkiv. Denna bild är tagen från en utställning genom en kurs där vi skulle välja en målgrupp som skulle genomföra en utbildning och få ut något utav det. Själva idén är käck, men kursen i sig var ingen höjdare enligt mig.  Bilden är tagen år 2013 och föreställer en utbildning för människor att utöva och lära sig om barfotalöpning. Fyra år sedan hade denna tanke redan slagit mig. Jag hade läst Born to run och läst flera vetenskapliga artiklar från bland annat Daniel Lieberman (omnämns i boken) om just barfotalöpning. Intresset var ett brinnande sådant redan då. Jag valde att skriva min uppsats om just detta ämne och idag hade jag önskat att jag haft kvar någon kopia. Även om jag själv inte utövade barfotalöpning kände jag någonstans inom mig att jag sökte nya utmaningar – men att barfotalöpningen fick vänta tills jag tröttnade på moderna löparskor.  Idag, fyra år senare, är jag glad att jag genomförde denna utställning. Även om uppsatsen blev totalt underkänt för att jag tydligen inte hade förstått mig på uppgiften, så hade jag insett ett och annat. Dels önskade jag springa barfota i framtiden och dels vågade jag misslyckas för att senare lyckas och ta mig igenom kursen. Idag är jag stolt över båda aspekter. Särskilt att barfotalöpningen har gett mig så mycket tillbaka – mer än vad jag hade kunnat tänka mig för fem år sedan. Genom att jag dag för dag genomgår livets skola/utbildning lär jag mig att efter regn kommer solsken och det är då solen lyser som starkast med vetskapen att övning verkligen ger färdighet.

#18: Ett fullt genomförbart Lidingölopp

När jag förra året på Lidingöloppet lyckades genomföra tiden på 02:57:00 min var jag mycket stolt över mig själv! Inte enbart med tanke på att jag hade genomfört cirka 10 lopp under sommarperioden utan också för att jag fixade att springa 30 km i terräng. Det var en stor bedrift för mig. Följande veckor efteråt tog jag ut min välförtjänta vila som jag hade saknat mellan tävlingarna. Om jag minns rätt var jag inte ute och sprang på säkert en hel månad. Jag visste med största sannolikhet att jag skulle fortsätta med löpningen, men inte när jag skulle ta mig i kragen igen och ge mig ut i den friska naturen igen. I februari i år fick jag en förfrågan från en av mina kusiner som ville återuppleva det minne vi hade skapat för mer än tio år sedan – att springa Lidingöloppet tillsammans. Jag kände mig ganska tveksam till en början. För det första, skulle jag verkligen klara av att springa loppet igen efter denna långa vila… För det andra så visste jag vad som väntade mig. Mycket träning och en rätt så obehaglig stress inför att loppet kommer allt närmare i kalendern. Där tog jag mig ändå i kragen och valde att anmäla mig för mitt andra stora Lidingölopp i karriären. När jag menar ”stora” syftar jag tillbaka på lite mer än 10 år sedan när jag sprang Lilla Lidingöloppet med distanserna 3, 6 och 10 kilometer. Lilla loppet genomförde jag i fem år tillsammans med brorsan, pappa och mina kusiner. Det var riktigt roligt att få genomföra ett sådant stort lopp tillsammans och känna den underbara atmosfären cirkulera i luften. På något sätt valde jag sedan att ta ett uppehåll från Lidingöloppet. Kanske berodde det på att jag inte kände mig tillräckligt tränad för att gå över i längre sträckor såsom åldersnivån krävde. Möjligt att jag behövde nya utmaningar för att senare komma tillbaka och springa det ”stora” loppet igen. Det senare var precis det jag gjorde. Vad som var nytt för i år var att jag hade börjat med barfotalöpning med skor utan dämpning, stöd eller andra skydd mot ”skador”. Endast tre månader har jag haft tillgodo inför Lidingöloppet för att springa in mina Soft Toes från Joe Nimble. Samtidigt har jag gått på regelbundna löparanalyser hos FreeFoot i Göteborg med min coach Martin Blad. Dessa analyser har hjälpt mig på flera olika sätt genom att jag blivit medveten om hur min kropp fungerar och vad som behövs förbättras för att min löpning ska bli så stark som möjligt. Dessa analyser har även innehållit hemläxa med hemmaträning varje dag för att förbättra min balans, medvetenhet och rörlighet till en nivå jag aldrig ens trodde jag skulle kunna nå. Efter Lidingöloppet har jag fortfarande några analyser kvar så det ska bli kul att se var detta slutar (och fortsätter) för att utveckla mig själv. För några veckor sedan sprang jag 30 kilometer på 02:44:00 och var mycket nöjd med prestationen. Samtidigt visste jag att resultatet för Lidingöloppet ofta kräver att en lägger till 10-20 minuter då sista milen är den tuffaste delen av loppet. Jag åkte upp med pappa som agerade support, Thomas (pappas bror) som skulle springa 15 kilometer och Simon (kusin) som sprang 30 kilometer. Vi sov över i samma gymnastiksal som för tio år sedan. Rätt nostalgiskt. Starten gick för mig vid 13:10 på lördagen och jag befann mig då i startgrupp 5. Med en go och lugn frukost och morgon i bagaget såg jag fram emot loppet. 0-10 kilometer: Precis som när jag sprang Strömstadmilen i juli fanns samma känsla här där jag flög fram genom den skiftande terrängen. Första kilometern är dock alltid ett hinder för att få en bra utgångspunkt för vilken tid en försöker hålla. Då det känns som ett tjurrus i början landade min första kilometer på 7 minuter – för att det var så mycket folk och svårt att ta sig fram. Utöver det så kändes 10 kilometer som en skön uppvärmningssträcka. Att jag dessutom träffade en kompis vid femman i loppet gjorde upplevelsen av Lidingöloppet ännu trevligare. Mina Soft Toes satt som gjutet och jag bokstavligt njöt av upplevelsen att få springa. 10-20 kilometer: Fortfarande väldigt skönt i spåren. Många löpare började gå uppför backarna men jag körde på. Jag har ofta fått höra från min pappa att jag är som en jojo i spåret – jag kan samla krafter ett tag för att sedan koma igen och komma ikapp – särskilt i uppförsbackar där jag försöker springa uppför så ofta jag orkar. När det blev 10 kilometer kvar bävade jag en aning för sista biten. 21-30 kilometer: Med utgångspunkt på 01:50:00h kände jag en mindre lättnad för att jag skulle kunna fixa loppet på 3 timmar. Det tyngsta partiet landade på kilometer 7-2. Abborrebacken var seg men genomförbar. Mina ben gav vika flera gånger och att stanna var tvunget två gånger i loppet. Mina ben värkte och det flimrade för ögonen. Men det fanns något där som hela tiden försökte ruska liv i mig och fortsätta framåt – jag var ju snart i mål. Att få ta sig en öl, vila och njuta av att det skulle vara klart för i år överröste tröttheten. Visserligen gick jag i Abborebacken och Karins backe, men efteråt gick det nedför. Två kilometer kvar till mål och jag bestämde mig för att inte sluta springa – oavsett hur det kändes. När skylten med 500 meter kvar kände jag glädje och lycka. Som en vindpust hörde jag plötsligt folkropet och såg sista lilla nerförsbacken komma framför mig. Då kutade jag i mål och landade på 02:55:47h! Två minuter bättre än tidigare år – och denna gång med barfotaskor på fötterna. Helt otroligt med tanke på att sista milen gick så trögt att ta sig igenom. Efter loppet fick jag mig efterlängtad öl och vila. Även lite massage i Flowline’s tält hann jag med. Under loppet hade jag fått känslan att det hade hänt mina fötter något då det gjorde extraont i hälarna. När jag kom till gymnastiksalen för att undersöka läget såg de ut så här: Inga skador, inga sår och inga konstigheter. Fötterna har verkligen kunna njuta av mina löparäventyr de senaste tre månaderna och en stor förtjänst ligger i att jag började med barfotalöpning via FreeFoot. Nu får jag se vart mina fötter leder mig vidare. Än så länge finns endast Göteborgsvarvet (2018) inplanerat så inte alls samma stress som tidigare år. Efter att kroppen har återhämtat sig blir det dags att ge sig ut på nya äventyr igen. 2017-09-26 07:49

#17: Håll huvudet högt

Vi löpare är nu för tiden, otroligt vana på att hålla koll på vilken utrustning vi och våra löparvänner använder. Vi jämför, analyserar, för statistik och utvärderar för att vår egen placebo ska bli så pass starkt att vi själva tror på att om vi använder just den typen av utrustning så springer vi snabbare. Jag brukar skämta om att jag har satt på trimtejp på min cykel så att den går mycket snabbare när jag cyklar. Förstår ni ironin? Det gäller inte enbart löpare, utan flera olika idrotter, men det tänker jag inte gå in på här. För några veckor sedan avslutade jag läsningen av en bok som heter Tread Lightly (kolla på mitt tidigare blogginlägg för utförligare beskrivning). I denna bok tog författarna upp vikten av utrustning och korrigering av fokus. Istället nämnde de att det ibland kunde räcka med så lite som att hålla huvudet högt när vi var ute och sprang – för att bli en bättre löpare. Att hålla huvudet högt gör att mitt bröstparti höjs, andningen blir lättare och inte lika tung när den får fria luftvägar och axlarna pressas inte uppåt utan sänks ner. Detta motverkar en krumpen ryggrad och löpstil. När axlarna skjuts upp tenderar vi ofta att dra in ryggen mot bröstet per automatik. Genom att ta upp huvudet när vi springer lyckas vi, också här per automatik, att höja bröstet, fria luftvägar, avslappnade axlar och stolt rygg. Då kan vi sträva efter att springa som ett lod (genom kroppen) istället för att lägga vår vikt framåt och förorsaka smärta och tyngd i löparsteget.  Som löpare eftersträvar vi lätta löpsteg med så lite belastning som möjligt. Håll huvudet högt och du kommer inom ett par sekunders medvetenhet märka en enorm skillnad. Istället för att kolla ner på din väg när du springer låter du nu fötterna göra sitt jobb. De är anpassade för att springa och gör det automatiskt. Nu frågar ni er säkert: Ja det låter ju bra, men hur blir det när vi möter på stora stenar på vägen? Denna fråga visar att ni fortfarande tittare ner. Fötterna anpassar sig efter underlaget och slipper leta efter ”rena” partier utan stora hinder. Då får även hela foten arbeta vilket gör att istället för att den får leva i paradiset i täta moderna löparskor så får den jobba och därmed utvecklas. Era fötter kommer tacka er! Idag gav jag mig iväg runt åtta på morgonen. Målet var att springa 15-20 kilometer för att nästa vecka satsa på att genomföra 30 kilometer – inför Lidingöloppet om ungefär två veckor. När jag sprang höll jag mitt huvud högt och kände vilken enorm skillnad det blev på min hållning och min löpekonomi. Plötsligt hade jag inte lika ont längre i mina ben och fötter. Jag letade mig inte fram, jag sprang som om jag inte gjort något annat. När jag började närma mig hemmet kollade jag på min mobil och såg att jag hade fixat 19 kilometer. Bra, då är målet snart klart, då kan jag springa hem. En inre röst sa till mig istället att ”din kropp mår bra, spring”, så jag sprang. Längre än tidigare men på välkända spår för att eventuellt kunna göra om det igen. Visst, vaderna hårdnade vid 16 kilometer men bara det är en stor framgång!  När jag kom hem såg jag att jag hade genomfört mitt mål på 30 kilometer på tiden 02:44:12. Helt otroligt härligt! När jag hade sprungit 20 kilometer för två veckor sedan hade jag kommit hem, druckit massa vatten och legat i sängen i några timmar. Nu däremot kände jag utvecklingen jag har gjort med mina barfotaskor (Soft Toes) och den glädjen jag har återvunnit sedan min tid med moderna löparskor. Visst, jag är stel efteråt, men jag mår bra! Om ungefär två veckor blir det dags för Lidingöloppet och jag känner mig otroligt taggad. Då gäller det att hålla mitt huvud högt och springa som om jag inte har gjort något annat.

#16: Medveten löpning

Att springa är en frihet för mig. Utan löpningen hade jag känt mig instängd, isolerad från omvärlden. Tack vare löpning kan jag komma ut i naturen och känna mig fri. Det var precis vad jag fick uppleva idag. Fri löpning. Att springa är inte så svårt. Sätt ena foten framför den andra och öka takten tills att du når din optimala kapacitet. Genom flera år av mitt liv har jag sprungit med statisk-beroende mekanismer för att få en överblick hur det går för mig under och efter löpningen. (Löpar)Klockan har jag använt otroligt mycket som min bundsförvant i löpspåren. Med klockan har jag kunnat avgöra hur fort jag sprungit, hur fort jag antas springa och hur fort jag behöver springa för att nå vissa mål. Idag lade jag undan klockan och sprang jag utan tid men med mer frihet. Jag valde en tid, 30 minuter. Satte en timer och gav mig ut. Målet var att förstå hur kroppen påverkas utav löpning genom att springa. Bara springa. Det handlar om löpning som fokuserar på mindfulness. Detta begrepp innebär för mig en medvetenhet om min kropp och hur den fungerar. För flera år sedan provade jag på denna form genom att sitta på en stol med ryggen fri från ryggstödet och försöka komma in i mig själv under 15 minuter. Vad tror ni hände? Jag somnade – men sov i alla fall väldigt skönt där jag satt. Där kände jag att mindfulness inte var något för mig. När jag nu, flera år senare, använder mindfulness i löpningen hände något. Jag blev mer och mer varse om mig själv, vad som hände i min kropp under löpningen och hur min kropp arbetade för att komma fram. Särskilt upptäckte jag att när det blev kämpigt så spände jag axlarna och det blev givetvis tyngre. Detta ledde till att jag ibland sprang hukande framåt. Jag testade att luta mig mer bakåt och sträcka upp bröstet vid de tyngre partierna och löpningen blev mycket lättare.  En rak hållning ger alltså resultat. En annan sak jag upptäckte var att när jag kom i en nerförsbacke så bromsade jag in och känningar i vaderna framträder och spänner i 2-3 kilometer. På tal om detta så läste jag idag ett stycke ur boken Tread Lightly – Form, footwear, and the quest for injury-free running av Peter Larson och Bill Katovsky (rekommenderar den starkt). Stycket löd: ”If the foot hits the ground ahead of the knee, the leg will be too straight and will act as a brake instead of an accelerator. The entire body will be severely jolted with each stride. This creates fatigue, pain, and possibly eventual injury.” (p.192) Hyfsat översatt så kan benet fungera som en broms istället för fartökning om foten slår i marken framför knät och detta kan ge smärta och skador. När jag sprang nerför idag så bromsade jag in automatiskt. I stället skulle jag kanske ha böjt mer på benen för att skapa en pågående löpning utan broms eller stopp. När jag hörde min mobil tuta visste jag att 30 minuter hade passerat. Jag kände att jag, enbart under detta första tillfälle, hade lärt mig mycket om min kropp. Att förstå sin kropp och löpning är ett viktigt steg i rätt riktning mot en medveten löpning. Att springa utan klocka är en frihet. Att springa för att bara springa är en utveckling i mina ögon. Det är något jag bör göra oftare.

#15: Ljuset i tunneln

Jag brukar jämföra med mig själv. Det är rent ut sagt onödigt att jämföra med andra då de kan vara på en helt annan nivå än mig själv och varför ska jag då ägna min tid åt att vara avundsjuk eller mallig för deras prestation. Jag bestämmer över min kropp och min utveckling. När jag exempelvis uppdaterar mitt träningsflöde här på funbeat och även länkar till facebook är det inte av ondo jag gör detta. Jag loggar min träning för att jag själv ska komma ihåg vad jag har genomfört och att jag klarar av att prestera detta, av mig själv. Det är inte för att titta ner på andra eller avreagera andra från att träna. Min förhoppning är att andra kan bli motiverade av det jag åstadkommer och därefter fortsätta utveckla sig själva. Övning ger färdighet är ett talesätt som har varit med mig genom livet. Just idag kändes det verkligen så. Väl på FreeFoot i Göteborg (Vegagatan 54) gick min coach Martin igenom min kroppsutveckling och böjde den åt alla möjliga håll för at sedan konstatera att det har skett en positiv utveckling sedan starten av djupanalyserna. Det går framåt, vilket jag var jätteglad att höra. Att varje del av träning jag gör hemma (så ofta jag hinner) ger resultat är bevis på att det fungerar – och att jag ska fortsätta med det. Även om jag själv inte märkt någon skillnad under tiden så är det skönt när Martin nämnde det. Det ger mig motivation att fortsätta på denna väg jag börjat gå och se vart den leder mig. En av alla de sakerna jag lärde mig idag var att kroppen vet att den kan utvecklas. Detta kan låta diffust men låt mig förklara. Stå rakt med benen ihop och armarna avslappnade längs kroppen. Sträck dig nu ner med raka ben och försök att röra golvet. Svårt? Lätt? Känns det lätt så kan jag bara gratulera. För mig är det svårt, jag har aldrig varit vidare flexibel och har väl aldrig trott att jag skulle kunna lyckats. Att jag dessutom tränat friidrott i tio år bör ju ha gjort min kropp mer flexibel. Martin berättade att det är svårt för kroppen att förstå vad den ska göra om inte alla delar är med i rörelsen. Genom att aktivera alla vitala delar i denna mekanism så säger du till kroppen att alla får vara med och delta. Då lyssnar kroppen. Kroppen vet att den kan utvecklas om du aktiverar de delarna som ska vara med. Precis detta hände med min kropp. Några olika övningar genomförde jag och när Martin sedan bad mig att göra om böjningen ner mot golvet, lyckades jag för första gången i mitt liv (!) sträcka mig ända ner! Så kul att det fungerar. Övning ger färdighet! Mitt träningspass har också utvecklats. En del roliga, nya övningar har tillkommit och varje träningspass tar cirka 90 minuter – varje dag. Men det är inte det viktigaste. Från dag 1, när jag först fick uppleva och genomföra mina övningar upplevde jag smärta, stelhet och irritation över varför jag inte lyckades bättre. Jag som tränar hela tiden ska väl inte ha några som helst problem med några enkla övningar. Där fick jag så jag teg. Efter en vecka fick jag nya övningar och upptäckte till min förvåning att de första övningarna jag tidigare hade gjort nu kändes som en barnlek. Plötsligt hade jag utvecklat min flexibilitet och jag började se ett ljus i tunneln.  För varje dag som går blir detta ljus starkare och starkare. Ljuset symboliserar den dag där jag springer utan problem, med lätta härliga steg som känner underlagets ojämnhet och med en kropp som följer utan motstånd i min löpning. Att se ett ljus i tunneln är en viktig lärdom för mig. Den lär mig att inte jämföra mig med andra. Jag ser mitt ljus, andra har sina ljus i tunnlar och vi kan inte se varandras ljus. Alltså behöver vi sträva för att nå våra individuella mål och inte jämföra oss med andra. För att göra detta krävs övningar som hjälper till att utveckla kroppen och sinnet. Övning ger verkligen färdighet. Färdighet att lyckas nå ljuset i tunneln.

#14: (Bar)Fotanalys

Det har skett en förändring i min egen löpanalys sedan jag slutade använde traditionella löparskor. När jag tidigare sprang kunde jag efter passet känna att det hade blivit ett pass utan känningar, alltså utan sår, skav, smärtor och så vidare. Jag var nöjd och tänkte inte mer på det. Fötterna i skorna kände sig bekväma. Det var som att bädda in dem som sagan ”Prinsessan på ärten” med massa madrasser fast utan den lilla ärtan som störande objekt. Att fötterna inte blev så mycket starkare i denna inbäddning tänkte jag inte så mycket på. De hade ju bra stötdämpning, skydd och plats för att ”undvika” smärtor. Med ”undvika” i citationstecken menar jag att jag köpte skor i hopp om att inte få löparskador, när det i själva verket oftast blev just tvärtom I mina Soft Toes analyserar idag jag varje kilometer, varje fotisättning och varje tillfälle jag trampar snett eller på stora stenar. Från att inte ens undrat hur fötterna har mått tidigare till att nu analysera hur mina fötter rör sig vid olika underlag får jag nog ändå påstå vara en bedrift. En bedrift för att jag mer och mer börjar lära känna min kropp och hur den anpassar sig till olika underlag. Det är fantastiskt hur mycket foten klarar av, givetvis beroende på underlag.  När jag tidigare idag sprang ute stannade klockan på 01:12:00 på 15 km! Första femton med mina Soft Toes! Även det en bedrift. När jag hade sprungit halva sträckan började min vänstra häl kännas en aning ont, men jag fortsatte springa för att se vad som skulle kunna hända. Hela tiden testa mig fram och analysera för att lära känna mina fötter. Vid ca 8 kilometer satte tegelstenen i högra vaden in och med tanke på att jag tidigare fått ont i den kroppsdelen på 5 kilometer så innebar detta således en framgång. Ju mer jag tränar (och vilar) desto starkare blir min kropp. Efter 10 kilometer fick jag dubbla tegelstenar som ersatte mina vader. Här är det otroliga: Värken i vänstra häl försvann när tegelstenarna kom fram. Med tanke på att jag har anpassat mig att springa med hårda vader så kändes löpningen plötsligt mycket lättare. Tegelstenarna började också släppa taget om vaderna lite efter fjorton kilometer och jag kunde nöjt springa i mål med femton kilometer inräknat för mina Soft Toes.  Från att ha matat mil efter mil i bekväma löparskor utan tanke på fötternas betydelse till att plötsligt analysera varje löparpass är en märkbar skillnad. Det gör mig dessutom så mycket gladare att jag själv märker när jag blir en starkare löpare. Det är dock inte enbart känningar i kroppen som gör att jag känner skillnad sedan tidigare. Under vänstra foten har jag två liktornar som har funnit där sedan ja, hur länge som helst. Tidigare i mina vadderade löparskor behövde jag varannan månad dra loss dessa från huden (mysigt, va?) för att över huvud taget fortsätta kunna springa. Detta gjorde också att jag inte kände mig kapabel till att springa under denna dag. Det smärtade för mycket. Liktornen fortsatte komma tillbaka och växa sig stora med jämna mellanrum. När de blev för stora gjorde de ont under foten när jag sprang. Jag testade alla möjliga preparat för att få bukt med dessa. Vissa läkemedel hjälpte men under en kortvarig period. Till slut orkade jag inte bry mig och fortsatte ta bort dem varannan månad, utan läkemedel.  När jag från första början testade mina Soft Toes tänkte jag att jag likt förbannat skulle få fortsätta som tidigare med att dra bort. Istället hände något. När jag sprang utan vaddering i skorna och endast en tunn sula mot underlaget skrapades mina liktornar ner, undan för undan. Det kändes ingenting längre. Smärtan var som bortblåst. Liktornen finns kvar men utgör inte längre smärta för mig. Nu, lite mer än en månad sen starten av barfotalöpningen, var tanken att jag skulle ta bort dem, men det behöver jag inte ens tänka på längre. Så härligt!

#13: Uppbyggnadsfas

Om en dryg vecka går mitt gymkort hos Arena Älvhögsborg ut. Det har varit en härlig tid i gymmet och särskilt på gruppträningar. Ibland längtar jag verkligen tillbaka just till gruppassen. Varför jag valt att avsluta mitt medlemskap handlar om att jag har ändrat fokus till den funktionella träningen som behövs för att bli en bättre löpare inom barfotalöpningen. Gymmet är ett perfekt ställe för de som vill träna upp sin kropp. Visst, det må vara ett ytligt ställe med muskelknuttar och wannabees, men var annars ska dessa människor tillbringa sin lediga tid (hihi)?! Alla maskiner och fria vikter finns där för människorna som vill bygga upp sina kroppar, hålla sig i form, eller arbeta med rehabträning. Under början på sommaren valde jag att avsluta kortet för att jag fick tillbaka motivation för löpningen igen. Den träningsformen hade jag haft ett uppehåll med under en period. När jag sedan började med barfotalöpning fick jag ett träningsschema av min coach Martin som innehöll funktionell träning och övningar där jag inte behövde använda några maskiner på gymmet. Saken var klar. Jag avslutade medlemskapet för att helhjärtat kunna satsa på barfotalöpningen. Jag har tidigare tränat mycket funktionell träning. Däribland kan jag nämna TRX-banden som jag frenetiskt tränade med förra sommaren (2016). När det blev kallare framåt hösten lade jag in banden i väntan på varmare tider. Inom funktionell träning ingår även för mig att träna upp de delar av kroppens muskler där jag känner mig otränad. Mycket handlar om höftpartiet, men också balansen. Det bästa med funktionell träning är att du inte behöver finna dig inne på ett gym eller liknande anläggning. Du kan vara ute eller i hemmet. Det kostar inget (förutom om du vill lägga till någon utrustning, mer än så är det inte) så det är en perfekt träningsmöjlighet som inte tar plats och där du tränar upp din kropp utifrån din individuella förmåga. Tanken är för mig att köpa in en slackline, ett rep du fäster mellan två träd för att öva upp just balans. Någon som har erfarenhet av denna träningsform?  Balans har dock aldrig varit min starka sida. Jag har sprungit, tränat löpträning och löpstyrka. Balansen har följt med som ett tillägg – i fall jag skulle vilja så finns det övningar för den. Vid mitt senaste besök hos Free Foot fick jag ett nytt rörelseschema som jag ska utföras samtidigt som det tidigare schemat. Jag kallar det tidigare schemat för Träning 1 och det nya för Träning 2. Så första dagen Träning 1, andra dagen Träning 2 osv. Utöver dessa finns en form jag kallar för påbyggnadsövningar, eller Träning 2.5 med extraövningar jag kan utföra närhelst jag har tid. De nya övningarna fokuserar på ett mobilitetsmönster (rörlighetsmönster) där målet är att träna upp höftpartiets muskler respektive balansen i min kropp. När vi springer använder vi höftpartiet i vårt rörelsemönster för att ta oss framåt tillsammans med våra armar och ben. Det är ett parti jag sällan tränar men som jag nu kommer börja med. Tidigare idag gjorde jag mitt första träningspass med Träning 2 och Träning 2.5. Jag skulle ha börjat tidigare i veckan men på grund av jobb hinns det inte alltid med. Jisses, vad det kändes. Muskler jag inte trodde jag hade började ta i och det var en pers att få klart hela programmet. Träning 2.5 kändes som en lekstuga i jämförelse. Det kommer bli intressant att se vart detta leder. I nuläget är jag i uppbyggnadsfasen. Frågan är i vilken fas jag befinner mig i om en månad?

#12: Susa fram i mina Soft Toes

Under resan i Dolomiterna bodde vi vackert i Sydtyrolen. I hotell med bastu, inne- och utepool, relaxavdelning och härliga balkonger. Men något saknades… Jag längtade inte enbart efter att komma ut och vandra. Det fick jag möjlighet till nästan varje dag och det blev riktigt uppskattat med många stigar och toppar att bestiga. Jag önskade komma ut och springa. Att få springa i Alperna (Dolomiterna) tyckte jag skulle vara underbart. För att se om där fanns en utmaning i annan terräng än hemma i Sverige. Redan efter första dagens vandring gick jag med vänner längs en liten vandringsslinga som kallades för Mühlen. Denna slinga bestod av rötter, stenar, skogspartier och lite asfalt. Första delen (den till Mühlen) hade en höjdskillnad på 165 meter så den var riktigt tuff att vandra på. Vägen tillbaka, samma väg givetvis, gick mycket snabbare och smidigare utan större ansträngning. Slingan landade på ca 4.5 km. Några dagar efter denna vandringstur kände jag att löparinstinkten började komma krypandes i min kropp och när detta händer då har jag svårt att sitta still och fokusera. Detta känner min familj till (som var med på resan) så från dem hade jag deras stöd. Efter en ganska tuff vandring på torsdagen kom vi hem till hotellet.  Många deltagare gick direkt till baren, bastun, poolen eller annan avkoppling där de kunde vila efter dagens vandring. Inte jag inte. Upp till rummet, byt om till löparkläder och på med mina Soft Toes och ut igen. Tryckte igång musiken (Sonic Syndicate och Hollywood Undead) och löparklockan och började springa. Åh vad skönt! Mitt mål var att fixa Mühlen. Mycket tufft dit men desto lättare på tillbakavägen. Då flög jag bokstavligt talat fram. Mycket att hålla reda på med rötter och berg som hindrade mina annars släta löparspår. Jag råkade inte ut för några som helst problem under löpningen och jag kände mig fullkomligt fri! Att enbart kunna susa fram över stockar och berg gav mig nästan vingar – så skönt kändes det!  När jag kom fram till hotellet var det några som fick syn på mig och frågade mig lite nonchalant: ”Värst vad du är svettig då, har du sprungit eller? (höhö).” Jag svarade att ja, det stämmer. För den äldre generationen känner jag att en semester innebär oftast vila, vila och vila. För min del innebär semester extra fri träning. Så jag förstår varför de blev långa i ansiktena när jag gav dem svar på tal.  Även nästa dag gav jag mig iväg, återigen efter en tuff vandring. Denna gång mötte jag två deltagare i spåret och eftersom jag var på väg hem gick det undan. De hann säga något i stil med (med humor i rösten): ”Är du inte klok?!” Jag svarade kort och gott: ”Nä” och sprang vidare. Att kunna springa med mina Soft Toes vid stigar som jag tidigare hade tagit mina trailskor på, kändes magiskt. Att slippa skavsår, skavanker och andra hinder och smärtor på mina fötter har verkligen blivit en av de främsta fördelarna med barfotalöpning. Förut tyckte jag att jag flög fram på rosa moln med mina (Brooks Glycerin 13), nu susar jag fram med mina Soft Toes – utan större problem. Visst finns det olika uppfattningar om vilka skor vi bör använda till vår fördel mot skador. Jag kan då säga att jag har hittat mina! 2017-07-31 22:16.

#11: Med vandringsskor utan stöd i Dolomiterna

Det tål att säga det flera gånger: Vilka underbara skor jag har fått tag på! Under mina vandringar i Dolomiterna har jag ibland bävat för att snava fel, trampa på stora stenar eller andra hinder som har kunnat försvåra min vandring. Med mina skor från Joe Nimble har jag sluppit undan alla otäckheter under mina fötter. Det var många andra deltagare på resan (totalt 45 stycken) som tittade nyfiket och förvånande på mina vandringsskor. Informationsraden för vandringsresan löd: ”Vi ser gärna att resenärer använder grova skor med rejäl sula. Vandringskängor är det bästa alternativet men då är det viktigt att de är ingångna sedan tidigare.” När jag läste denna text tittade jag ner på mina skor och jämförde. Grova skor? Nix, varken dämpning, stöd eller skydd. Rejäl sula? Tunn som bara den. Gått in skorna sedan tidigare? Räcker 5.5 km på plan promenadslinga… Med andra ord så skulle många människor uttrycka att jag inte var tillräckligt förberedd och att jag för en så här lång resa hellre skulle satsa på vandringskängor som jag tidigare har gått in. För att minimera risken för skador och tja, annat som barfotaskorna (Joe Nimble) inte skulle kunna klara av.  Detta blev då en utmaning för mig. Målet var att analysera hur skorna passade olika terräng, stigar, upp- och nedgångar. I början av resan hade jag på något sätt fått en smäll vid högra hälen. Ingenting som hindrade min takt för att ta mig framåt på stigarna, men smärtan fanns ändå där. Innan varje natt tog vid och det blev dags för att sova utförde jag mitt träningspass som jag hade fått av min coach Martin (Free Foot). När jag efter endast två dagar hade gått med skorna upptäckte jag till min förvåning att smärtan hade släppt och att mina fötter kände sig fullkomligt fräscha och redo inför nya utmaningar. Vilken känsla! Att därefter kunna vandra utan smärta var befriande. Tack vare den stora friheten i skorna kunde mina fötter röra sig fritt och utan någon som helst känsla av instängdhet. De som frågade något nyfiket om mina skor, undrade ofta om jag inte fick skavsår i dem, eller hur det gick när jag stötte på stora stenar. Jag svarade ofta att tack vare den stora friheten mina fötter har i skorna så kan de åka fram och tillbaka hur de önskar gentemot underlaget. Vid för trånga skor uppkommer skoskav och så var verkligen inte fallet med dessa skor. Stora gruspartier fick jag känna av flera gånger, men utan smärta. Det är som jag har skrivit tidigare, ingen skillnad mellan vilka skor du har när stora stenar finns under dig, utan hur du möter underlaget som gör skillnaden. Många frågetecken gav jag svar på och det var många som blev glatt överraskade för informationen. Väldigt kul att folk hade intresse för att veta mer om barfotaskor. Att vandra bland människor vars ideologi bygger på grova kängor med rejäla sulor, är verkligen att sätta två ideologier mot varandra. Om jag nu, lek med tanken, hade fått skoskav så hade jag kanske inte varit lika optimistisk om skorna (och ideologin) och folk hade nöjt sig med att deras skor ändå var bättre på dessa underlag. Med dessa vandringsturer har jag nu bevisat att det inte enbart finns ett par skor i denna stad, hädanefter kommer jag fortsätta använda mina Joe Nimble lika ofta som en annan använder sina Salomon, eller vad som nu passar människan.

#10: Jag valde rätt

Nu är det inte många dagar kvar till jag reser iväg till alperna (norra Italien). Det ska bli en fröjd att få gå i bergskedjan, samt uppleva hur det verkligen känns att gå i mina barfota vandringsskor. I helgen var jag ute på en testpromenad och samma känsla som för mina barfotaskor kom till mig. De satt som gjutet, skon följde min fot mycket bra och jag kunde inte haft en bättre ingång. Med det sagt ser jag verkligen fram emot att testa dem i dess rätta klimat, för att sedan utvärdera dem. Jag kommer således ta med mina Soft Toes, dels för att ha ett par skor att byta om till när jag inte vandrar och dels till löpning. Det finns inte en chans att jag inte kommer ge mig ut på en löpartur. Inte varje dag jag springer i alperna – med barfotaskor, så att säga. Igår gav jag mig iväg på en cykelrunda i skogen, det vill säga MTB-runda, med en kompis. Många hinder konstant framför oss som vi bemästrade med glatt humör. Min första tanke var att återgå till mina tidigare träningsskor för att kunna trampa ner pedalerna. Men efter en fundering valde jag mina barfotaskor. Jag valde rätt. De fungerade (givetvis) som vanliga skor och utgjorde ingen extra smärta för mina fötter. Jag vågar därmed säga tvärtom – de var mycket behagliga som cykelskor (utan att behöva kroka i pedalerna). När det blev behövligt att leda cykeln kunde jag gå rakt som i en vanlig promenad. Hade jag haft cykelskor hade jag sett ut som en 80-årig gammal tant i högklackat (jag besparar er en fysisk bild).  Nästa utmaning kom idag då jag tog mig igenom 13 km med Soft Toes och de tunga vaderna som tidigare skuggat min löpning uppenbarade sig inte förrän efter fem kilometer. Tidigare befann sig gränsen för smärta på tre kilometer, detta blev alltså en förbättring. Mer och mer börjar mina fötter och ben vänja sig vid min löpning och det är en helt underbar känsla. Träningen hemma följer jag varje dag. I början var alla övningar påfrestande och det kändes som ett riktigt tungt pass efteråt. Efter att ha genomfört övningarna i några dagar har mina leder och muskler börjat vänja sig vid mina nya prövningar och det känns som det finns mycket mer att ge. Samtidigt räknar jag varje dag som en framgång. Sedan första dagen har kroppen utvecklats mycket positivt och jag hoppas att det fortsätter så. En annan framgång är med mina Soft Toes där jag har promenerat och sprungit med dem i ca 180 kilometer. Tidigare idag trodde jag att den siffran låg nere på 120… Snacka om framgång! När jag nu reser till alperna kommer det blir svårare för mig att utföra mina övningar, då tiden kanske inte alltid finns där. Mitt fokus kommer ändå ligga på att njuta av de upplevelser jag kommer vara med om och den träning jag lyckas åstadkomma.

#9: Nya utmaningar

Några dagar efter Strömstadmilen hade jag en bokat tid för djupanalys vid FreeFoot i Göteborg (Vegagatan 54). Min coach/mentor Martin gick igenom stora delar av kroppen, främst underkroppen, för att se hur och om min kropp hade anpassat sig till barfotalöpningen. Kroppen hade fortfarande en lång väg framåt för att helt kunna springa fritt och botemedlet för detta kallades för träning, givetvis. Träning i form av ett rörelsemönster som Martin gav mig. Detta mönster bestod utav fyra övningar som alla skulle utmana mina gömda muskler, senor och vridningsmoment med två övningar per dag. Vi satte även upp en planering för nästa tillfälle då fokus skulle ligga på magträning och mobilitetsmönster. Det kändes väldigt bra att ha fått en sådan genomgående analys av en kunnig person som inte enbart förklarade varför jag sprang som jag gjorde, utan också kunde visa vad jag behövde träna på och hur långt jag hade kvar till att bättra på min löpekonomi. Samtidigt som allt detta kan låta som gnat och tjat så fick jag ändå förståelsen att jag hade kommit en lång bit på vägen – med enbart tre veckors träning i ryggsäcken. Jag har, efter Strömstadmilen, genomfört mer än 100 km i mina Soft Toes (Joe Nimble) och klarat av att springa 11 km. De hårda vaderna som jag har fått vid 3 km, menade Martin på att min kropp fortfarande var i anpassningsfasen och att jag också behövde träna upp benens muskler ytterligare. Efter djupanalysen köpte jag även in ett par nya vandringsskor. Förra gången jag var vid Freefoot hade jag sett dessa skor men inte funderat mera på om dem. Fram till nu kände jag, i och med att jag ska vandra i Alperna om en vecka, att det kunde bli en bra investering. Om jag nu ändå tycker så mycket om barfotalöpningen så kunde jag också fortsätta investera inom samma tema. Skorna är inte enbart till för Alperna. I och med att jag tycker om att vandra och gå långa promenader så fyller dessa skor även en större funktion. Tidigare idag gick jag med dem i skogen (måste ju börja någonstans) och ja, det var samma känsla som med mina Soft Toes – hur har jag kunnat gå i något annat förut?? Skorna satt som gjutet, de följde verkligen mina fötter och jag upplevde en helt underbar fri känsla för mina tår. Jag tror mycket på att jag äntligen har hittat rätt med barfotalöpningen. Visst, jag har en lång väg att vandra men att byta över från traditionella löparskor till barfotaskor har varit den största förändringen hittills. Samtidigt uppskattar jag utmaningar som gör mig till en bättre löpare (med allt vad det innehåller) och stärker mitt självförtroende om att jag springer rätt väg för mig.

#8: Jag är nöjd!

Strömstadmilen är avslutad för i år. Detta var mitt femte lopp i rad och kanske ett av de bästa. Tidigare i år sprang jag Göteborgsvarvet på ca 1 timma och 54 minuter, en prestation som jag inte var helt nöjd med. Visst, somliga kanske önskar att de sprang vid den tiden också men själv var jag inte nöjd med tanke på hur det har gått de tidigare åren. När jag därefter valde att testa barfotalöpning har jag, helt ärligt, upplevt en helt annan löpning än tidigare. I själva löpstegen har jag kunnat fokusera på min hållning, fotisättning och den härliga känslan av att foten verkligen känner markens ojämnhet. Jag har tränat i stort sett varannan dag och däremellan promenerat i den mån att jag har nått över 100 km med skorna på tre veckor. Strömstadmilen var en fröjd. Jag hade inga förväntningar på varken löpningen, vädret eller mina skor. Mitt mål var att genomföra loppet för att se om min träning i mina nya skor hade gett något resultat och omskorna lämpade sig för tävling i denna kaliber. Jag kunde inte haft mer rätt. När tävlingen startade sprang jag med Robert vid min sida som pushade från början i högt tempo. Tror vi låg på 04:10 på första kilometern. Under träningen inför hade jag legat som bäst på 04:30. Det säger en del om hastigheten. Första varvet var skönt och tack vare ett strålande väder blev löparförhållandet mycket bra. Efter tredje kilometern började det hugga till i båda mina vader, men som jag tidigare har erfarat så har denna känsla försvunnit runt sex kilometer. Det gjorde den! Känslan, att använda hela foten, är inte relativ ny, men en helt suverän sådan. När vaderna börjar kännas slipper jag tänka på allt annat och jag kan således fokusera på min löpning. Så vid sex kilometer försvann som sagt känslan av vaderna och det gick bättre att springa. Backarna gick det ovanligt lätt uppför. I med hela foten, tryck ifrån med framfoten och en rak och fin hållning gjorde att backarna inte kändes värre än 10 % lutning. Robert följde med, sida vid sida. Tempot var högt med behagligt. På sista kilometern sa vi att vi skulle springa tillsammans till målet, men att vi också där skulle spurta. Det blev en mycket jämn spurt in i mål. Robert slutade på 00:43:59 och jag på 00:43:58. Spysmaken fanns i munnen men kom aldrig upp. Vilken härlig känsla att avsluta min femte Strömstadmil med nya skor och en riktigt bra tid. Jag klarade av att springa tävlingen utan problem samtidigt som det kändes riktigt behagligt. Målet framöver blir Lidingöloppet (30 km) i september. Fram till dess kommer fokus ligga på att bygga upp fotens muskler och träna mer alternativ träning. Jag ska även till FreeFoot på onsdag nästa vecka och göra en summering med min coach Martin för att höra vad han tycker. Barfotalöpningen har gjort en grymt stor skillnad i min löpning och jag kan absolut inte tänka tanken att byta tillbaka än så länge. Summering: Jag är nöjd!